Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Efter kubismen (l. e. å.) - Abstrakt i Ryssland (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Kasimir Malevitj, De
suprema-tiska grundformerna.
Kasimir Malevitj, Sensation av
flykt, 1914—15.
roende av den vanliga yttervärlden. En mängd riktningar med olika
namn men tämligen likartade program uppstod under åren fram till
1920. Samtidigt som dessa utvecklades vidare levde traditionen från
kubismen kvar i Frankrike.
Abstrakt i Ryssland
Moskva blev centrum för de olika abstrakta riktningarna i Ryssland.
Dessa hade redan rönt en viss uppmärksamhet under tsardömets tid, då
den konstnärliga friheten var lika stor som i andra länder, men i och med
revolutionen 1917 blev denna revolutionära konst helt officiell.
Konstnärerna togs på alla sätt i samhällets tjänst och deras konst fick tillfälle
att göra intryck på den stora publiken genom affischer, officiella
monument och de djärvt moderna skärmfasader med vilka man dolde det
gamla Vinterpalatsets klassiska arkitektur vid de stora massfesterna.
Den fint kultiverade Trotski intresserade sig livligt för denna nya ryska
konst och de radikala konstnärerna fick akademiundervisningen om hand.
Det var inte bara de rent abstrakta som omhuldades, Chagall exempelvis
hade också en ledande ställning. Kandinsky, Pevsner och Gabo, ryssar
som lämnat sitt land innan revolutionen, återvände dit. Hade denna
intressanta och blomstrande utveckling fått fortsätta i frihet, skulle
Ryssland förmodligen kommit att intaga en ledande ställning i Europas
moderna konst. Men det blev inte så. Redan 1920 gick Lenin till attack
mot de alltför individualistiska tendenserna i konsten. Man fann att den
abstrakta konsten var omöjlig att utnyttja direkt i propagandans tjänst,
proletärerna begrep den lika litet som de gamla kapitalisterna hade gjort.
Några riktningar hade manifest som direkt undanbad sig socialt
samarbete. Suprematismens program slutade: »Varje social idé, hur stor och
betydelsefull den än må vara, är härledd ur hungerkänslor; varje
konstverk, hur medelmåttigt och obetydligt det än må vara, är härlett ur
bildmässig känslighet. Det är på tiden att man slutligen upptäcker hur
vitt skilda från varandra konstens och magens problem är.» Filmen och
teatern blev i stället det moderna Rysslands propagandamedel.
Rayonismen inledde raden av ryska variationer av det abstrakta.
Omkring 1910 började Mikael Larionov och hans hustru Natalia
Gontja-rova att forma om naturmotiven till knippen och bågar av lysande
strålar (rayon = stråle). I sin rytmiska livlighet fick deras arbeten stor
likhet med de italienska futuristernas samtida verk. Dessa hade skildrat
rörelse och kraftutveckling med hjälp av samma medel. 1910 hade för
övrigt Marinetti hållit en serie föreläsningar i Moskva. 1913 publicerades
rayonismens manifest — lutjism var riktningens ryska namn — där
följande definitioner lämnas: »Den rayonistiska målningen ger intryck av
att glida och förefaller att ligga utanför tid och rum. Den framkallar av
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
