Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Abstrakt i Ryssland (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
sig själv en känsla av vad man skulle kunna kalla för den fjärde
dimensionen, emedan dess längd och bredd tillsammans med färgstrålarnas
djup är de enda tecknen på den värld som omger oss. Alla andra
sensationer som målningen framkallar är av helt annan natur. Här börjar ett
nytt måleri som inte kan genomföras annat än om man följer de bestämda
lagarna för färgen och hur den skall fördelas på ytan. Här börjar ett nytt
formskapande, vars innebörd och uttryckskraft uteslutande beror på
färgens styrkegrader och den plats färgen intar i förhållande till andra
färger.» Denna icke-avbildande konst av färger och linjer var jämte
Kandinskys improvisationer den första rent abstrakta i Europa.
Rayon-ismen blev dock kortvarig och utan egentlig efterföljd, men dess båda
konstnärer som 1914 slutit sig till Diaghilev fortsatte dess anda i sina
balettdekorationer.
Suprematismen lanserades 1913 av Kasimir Malevitj (1878—1935), den
dominerande gestalten i 1 o-talets radikala konstliv i Ryssland. Han
började som kubist i Légers anda, men som han själv berättat, »i min
förtvivlade kamp att befria konsten från den objektiva världens börda tog
jag min tillflykt till kvadratens form och utställde en målning som inte
föreställde annat än en svart kvadrat mot vit bakgrund. Kritiken jämrade
sig och publiken med: Allt vad vi älskade är förlorat; vi är i en öken;
framför oss står en svart kvadrat mot vit fond. Den enkla kvadraten
tycktes obegriplig och farlig för kritik och publik — något annat kunde
man inte heller vänta sig. Att nå höjdpunkten av den icke-avbildande
konsten är mödosamt och plågsamt — men ändå tillfredsställande. De
vanliga tingen viker alltmer tillbaka, för varje steg man tar försvinner
föremålen i fjärran, tills slutligen den vanliga världen, som vi lever i,
fullständigt viker åt sidan. . . Jag fylldes också av räddhåga och tvekade
ängsligt, då det gällde att lämna ’viljans och företeelsernas värld’, i vilken
jag hade levt och skapat och på vars auktoritet jag hade trott. Men den
tillfredsställelse, som jag kände av att befria mig från det föremålsliga,
förde mig ännu längre ut i öknen ända till den plats där ingenting annat
än den rena sensibiliteten hade giltighet — och på så vis blev
sensibiliteten själva min livssubstans. Den kvadraten, som jag ställde ut, var
ingen tom kvadrat utan sensibiliteten i frånvaron av det föremålsliga.»
Det är en ödmjukt högtidlig anda av nästan religiös sort som talar ur
detta yttrande. Man kommer att tänka på buddhismens
världsfrån-vändhet. I en rad elementärt enkla målningar visade Malevitj sina
uttrycksmedel, kvadrater i rena färger, cirklar, kors och streck. Namnet
och meningen med sin konstriktning förklarade han sålunda: »Med
suprematism menar jag den rena sensibilitetens supremati (överhöghet)
inom konsten. Från suprematisternas synpunkt har naturens yttre
företeelser intet av intresse; det väsentliga ligger i själva sensibiliteten,
oberoende av den omgivning där den uppstått. Den s.k. konkretiseringen
Kasimir Malevitj, Suprematisk
komposition, 1915. Privat ägo,
New York.
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
