Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Den officiella konsten hos diktatorer och »kapitalister» (b. l.) - Italien (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
Den officiella konsten hos diktatorer och »kapitalister»
Den levande konsten, den konst som förmår skjuta nya friska skott, står
i modern tid utanför samhället, eftersom samhället vägrar att acceptera
den. Genomsnittsbetraktaren vill att konstnären likt alla hantverkare,
vilkas alster han till äventyrs önskar tillhandla sig, bör anpassa sig efter
hans smak. Halsstarriga genier med omstörtande idéer har han inte
mycket till övers för, de fyller honom med olusten hos en som vet bättre.
Därför finns det i alla land målare och skulptörer, skickliga eller oskickliga,
men absolut opersonliga, vilka tillfredsställer den anonyma massans
krav, medan den originella radikala och levande konsten gynnas av en
relativt liten klick. I några länder är denna klick så försvinnande liten i
förhållande till den estetiskt indifferenta konstpubliken, att den
bakåt-strävande konsten får prägel av att vara så gott som allenarådande. Så
har det länge varit i USA. I Frankrike är den radikala konsten en
mäktig stat i staten, men den har aldrig möjlighet att bli erkänd av de
franska myndigheterna, vilka i enlighet med demokratiens principer
accepterar majoritetens ståndpunkter och sanktionerar en urlakad, i
sämsta mening idealiserad och traditionsbunden form. I USA och i
synnerhet i Frankrike får emellertid den »oförståeliga» konsten, också
enligt demokratisk plägsed, utvecklas utan ingrepp från samhällets sida,
de radikala konstnärerna får arbeta vidare ostörda, i den mån så kan
ske utan den uppmuntran som inköp innebär. Detta gäller de offentliga
uppdragen som alltid lyckliggör baksträvarna. Inköpen till de moderna
museerna gynnar kanske i något högre grad de radikala. I
diktaturstaterna däremot, åtminstone i Sovjet och i Tredje Rikets Tyskland,
mindre i Italien, har massans oskolade, konventionella smak upphöjts
till lag. Där är (resp, var) den revolutionära konsten inte bara utsatt för
massans tysta bojkott, den är (var) förbjuden enligt statligt påbud.
Realism, mer eller mindre idealiserad, och friserad de styrande till
behag, har upphöjts till den allena saliggörande konststilen.
»Anpass-lingarna» blir hyllade som folkhjältar i kampen mot »kapitalismens
dekadans och degeneration».
Italien
Efterkrigstidens Italien hörde till segrarmakterna. Italienska folket
hade väntat mycket av freden, sedan de slutfört kriget, visserligen föga
ärofullt men i varje fall med svåra förluster i människoliv. Freden blev
inte vad de hoppats. Fredskrisen blev svår, med väldig arbetslöshet,
valutafall, dyrtid och en ständigt ökad statsskuld. Knappast någon
segrarmakt kunde visa upp ett så eländigt tillstånd, en sådan avgrund
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
