Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nordiska tanken, av Nils Gösta Sandblad - Nationellt och nordiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
År 1104 beklädde en påvlig legat
den förste nordiske ärkebiskopen,
Ascer, med palliet i Lund. Kort
därefter började den nya katedralen
uppföras i ärkebiskopsstaden.
Stilimpulserna härifrån, som nådde
från Visby i öster till Trondheim
i väster, bidrog i hög grad till att
ge den romanska konsten i Norden
dess storhet och dess enhetlighet.
Under ett långt senare skede av
nordisk gemenskapsvilja, 182g,
lagerkrönte Tegnér i Lunds
domkyrka Oehlenschläger med orden:
»Söndringens tid är förbi, och den
borde ej funnits i andens fria
oändliga värld. . . » — Lejonskulptur
i Lunds domkyrka.
den utan att återkalla minnen, vid vilka varje Svenskt hjärta klappar.»
Lika lätt var det för den danske konstakademiprofessorn Niels Lauritz
Høyen att förena danskt och nordiskt, när han något senare, 1844, talade
om betingelserna för en skandinavisk målarkonsts utveckling: »Rundt
omkring paa Danmarks Øer og Sletter, mellem Norges og Sverrigs Fielde
er det, at de skulle forberede sig, og giøre sig fortrolige med Folkelivet i
dets Sysler og Adfærd. . . Nordbon maa først opfattes i hele sin
Eiendom-melighed, Sandsen maa først skærpes for det Store og Hiemlige i den os
omgivende Natur, før vi kunne haabe at faae en folkelig, historisk Konst.»
Som en reflex av dessa tankar framstår förnyandet av Götiska förbundet i
form av Konstnärsgillet i Stockholm påföljande år; stiftaren, Nils
Månsson Mandelgren, hade sedan 1838 studerat vid konstakademien i
Köpenhamn och i mycket fått sin inställning för livet fixerad genom Høyen
och kretsen kring denne. Gillets program var rent svenskt; det skulle på
en gång vara »en de yngre konstnärernas emancipationsakt ifrån
akademien samt proklamationen av en mera mångsidig och framför allt mera
nationell riktning i den svenska konsten». Men för den mest betydande
bland medlemmarna, Blommér, blev detta liktydigt med att skildra
folksägnernas naturväsen, »de nordiska folkens ungdomsdrömmar». Och
även när G. G. Estlander i sin tur karakteriserade Blommér, satte han
likhetstecken mellan svenskt och nordiskt: »Det nordiska och nationella är
här icke blott ämnena, som äro hämtade från vad svenska folksången har
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
