Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nordiska tanken, av Nils Gösta Sandblad - Nationellt och nordiskt - Nordiskt och internationellt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nordiska tanken
skärast och älskligast, utan ock formbildningen, som äger det blonda,
fylliga, stundom näpna, stundom svärmiska behag, vilket är tjusande
för ett nordiskt sinne.» Till och med i det svenska 90-talets konstnärliga
programskrift, som bär titeln »Svenskt konstnärskynne», utropar Richard
Bergh inför det mellansvenska vinterlandskapet: »Det är sång i luften.
Är det ditt eget blod, som sjunger? Eller är det källorna under isen? Eller
är det endast färgerna i landskapet, som samklinga så hänförande? Säkert
är, att du tydligt förnimmer en melodi, klar, ren, högstämd och fulltonig.
Och i denna stämning får plötsligt din okuvliga, nordiska längtan en
segervisshet och en lugn höghet, som den kanske icke ägt, sedan den sista
gången famnades av midsommarnattens breda ljusflod.»
Nordiskt och internationellt
Om den nordiska tanken sålunda — i den historiska utvecklingen som i
konstdiskussionen — naturligt vuxit fram ur det nationella
självmedvetandet, innebär den samtidigt en serie försök att avgränsa och
värdesätta det nordiska i förhållande till det allmän-europeiska och är ur
denna synpunkt en europeisk angelägenhet i lika hög grad som en
skandinavisk. Utgångspunkten anges för estetikens vidkommande korthugget
men pregnant av Carl August Ehrensvärd i de berömda ord som han
skrev ned, när han vid 1770-talets början på väg mot norr passerade
Milano: »Norden nalkas, välkommen oreda.» Det klassiska Greklands
skönhetslära hade, låt vara reviderad, övertagits av romarna.
Medeltiden bröt sönder den, men minnet av den levde kvar icke blott i Italien,
där monumenten bestod som ruiner och aldrig upphörde att verka
inspirerande, utan också exempelvis i Bysans och i Frankrike. Med våldsam
hastighet kunde antikens ideal därför ånyo växa sig starka, när väl
1300-talets diktare och lärde presenterat dem på nytt som Italiens stora
nationella arv; de kom sedan i mycket att bestämma utformningen av
renässansens, barockens och nyklassicismens konstläror. De nordiska
kulturerna — vilket i detta sammanhang innebär de nordeuropeiska, med
de skandinaviska som yttersta utposter — har på så gott som alla stadier
av sin växt nötts och stötts mot denna relativt kontinuerliga klassiska
tradition. De har levt under ständig påverkan från den och i ständig
opposition mot den. Ja, de har inte ens kunnat bestämmas till sin art annat
än genom att sättas i relation till klassicismen: enkelhet och ordning var
den klassiska konstens särmärken — alltså kom den nordiska att
kännetecknas av sin oreda. Ännu Richard Bergh förmådde teckna sin nordiska
landskapsvision endast genom att kontrastera den mot en inledande
lovsång till Södern, som han antagligen försökte få att verka Ehrensvärdsk
genom serien av utropstecken: »Bort från barbarlandet! Bort från is och
snö! Bort från läseri och asketism! Bort från frosseri och guldkrogar! Bort
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
