Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nordiska tanken, av Nils Gösta Sandblad - Nordiskt och internationellt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
kulturvärlden som stadier i en utveckling mot allt högre
frihetsmed-vetande. Ur denna tankegång hämtade romantikens dikt en stor del av sin
kraft, och inte heller den konsthistoriska tillämpningen uteblev.
Samtidigt som den germanska konsten ur det förgångna successivt ytterligare
uppvärderades — kanske utgör Langbehns »Rembrandt als Erzieher»
kulminationen — började den germanska samtidskonsten betraktas som
framtidens — sekelslutets ohämmade beundran av Böcklin får här t.ex.
sin förklaring. Och Norden i sin tur utpekades inte längre blott som
»frihetens stamort på jorden» utan också som ett löftenas land framför
andra. Carl Gustav Estlanders »De bildande konsternas historia» från
1867 innehåller goda bevis på, att förskjutningen från en klassisk
regellära till en självmedveten nordeuropeisk och därmed även nordisk
konstsyn nu var helt genomförd: »Vid betraktandet av kulturens utveckling
gör man lätteligen en iakttagelse, vilken särskilt synes gälla konsten,
nämligen att utvecklingens gång är stadigt riktad emot norden, samt
att den därunder ombesörjes än av det ena, än av det andra folket. Att
sålunda bildningens och konstens härd, period efter period, förflyttats
från medelhavets stränder, där den så länge underhölls av greker och
romare, samt sedan av Italiens och Spaniens folk närmare till det
baltiska havets bassäng och de folk, som däromkring bygga, kan ju inte
annat än utgöra för de senare en anledning till glädjefull förtröstan på
framtiden. Anblicken av denna vandring mot norden bör kunna inge
oss samma känsla, som livar sinnet vid vårens ankomst, när dagens gud
nalkas i ljus och skuggorna bliva kortare och kortare.»
Endast avgränsningen av det nordiska i skandinavisk mening från det
nordiska i nordeuropeisk mening, speciellt det tyska, var alltjämt oklar
— den förblev det i själva verket ända till 1933. I stort sett kan det
sannolikt sägas, att Tysklands kulturella ledarskap under 1800-talets
tidigare del och dess maktutveckling på alla områden under seklets
senare del i Norden väckte en beundran, som i debatten kom gemenskapen
mellan tyskt och nordiskt att framträda starkare än skillnaderna. »För
mig och min generation var Tyskland bildningens land framför andra»,
skriver Ernst Norlind, som är född 1877. »Tyskan var kulturspråket,
som vi lärde först av alla språk i skolan. Alla de läroböcker jag studerat
vid universitetet var skrivna på tyska, de stora klassiska lärdomsljusen
var tyskar — Mommsen och Wilamowitz-Moellendorff! Vid
historie-föreläsningarna hänvisades alltid till Ranke. Och när vi skulle tänka oss
jättarna i diktens rike, så var det alltid Goethe och Schiller. Vi lärde oss
många goethedikter utantill, och Faust — vad kunde gå upp mot Faust?
Eller fanns det något skönare i diktens värld än Über alle Gipfeln?» Men
parallellt härmed löpte en annan, i gammal frankrikebeundran förankrad
strömning, vilken ledde till en fortgående kritik av den tyska kulturen.
»Med undantag av två eller tre stora namn kan jag inte neka, att jag
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
