Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nordiska tanken, av Nils Gösta Sandblad - Konsten och den nordiska tanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
grannländerna. Ragnar Josephson har kunnat följa tessinstilens
återverkningar även i Tyskland och Ryssland samt skildrat den svenske
arkitektens framstötar mot Frankrike. Slutligen kommer det tidevarv, som
verkligen såg upp mot Norden som frihetens hemvist i det förflutna och
konstens hemvist i det tillkommande. Kanske är den anspråkslöse Per
Wickenbergs segrar det bästa exemplet på hur denna inställning kunde
återverka. I september 1837 anlände han till Paris och började orientera
sig i den nya storstaden. »Då sedan det frustande livet omkring honom
en tid behärskat alla hans tankar, kom som en sabbatsafton för hans
själ minnet av hans fädernesland med syner från de isbelagda sjöarna,
de snöhölj da skogarna och det folk, som lever uppi denna natur. I Paris
ännu under den varma årstiden satte han sig ned att måla — ett svenskt
vinterlandskap.» Han sände in det till salongen 1838 och det antogs av
juryn — »Se där något nytt!» Vernissagedagen trängdes publiken kring
målningen, konstföreningen inköpte den, konstnären fick guldmedalj
och själve Louis-Philippe lär ha stannat framför vinterstycket med orden:
»Ingen kan bättre intyga denna tavlas sanning än jag som själv varit i
Norden och prövat dess vinter.» Denna syn på Norden som ett nytt och
spännande motivområde, vars skildrare ansågs bära på dolda
konstnärliga resurser, måste ha inverkat även på exempelvis den norske
snömålaren Fritz Thaulows framgångar på 8o-talssalongerna — själv såg
han ut som en norsk kung, sade Richard Bergh — eller Axel
Gallén-Kallelas internationella genombrott med freskerna i finska paviljongen
på världsutställningen i samma stad år 1900. Men i ännu högre grad
måste tidsinställningarna ha banat väg för den nordiska konsten i
Tyskland; det var egentligen här den blev icke blott erkänd utan också
förebildlig. Ett par exempel är särskilt tydliga. Det var känslan av att
norrmännen Gude och Tidemand tillhörde ett av de germanska
fram-tidsfolken, som förde dem till de professorsstolar i Düsseldorf, från vilka
de utförde sin för hela Nordeuropa inspirerande lärarverksamhet; läget
speglas på ett instruktivt sätt i Lorenz Dietrichsens monografi över
Tidemand från 1878, där författaren som god norsk nationalist värjer sig
mot pangermanismen, men »med harmfuld Resignation» tvingas finna
sig i »at Tyskland tilegner sig vore Kunstenere og med en Ret, vi ej tør
benaegte, tale om ’unsere nordgermanische Künstler’, naar de naevne
Dahl og Fearnley, Tidemand og Gude». Samma inställning förklarar,
att Edvard Munch kunde kämpa och segra i 90-talets Berlin — »das
Licht kommt jetzt vom Norden!».
Som ledande synpunkt i en konsthistorisk framställning har dock varken
Olof Rudbecks dröm om de yverbornes ö eller Carl Gustav Estlanders
om den baltiska bassängen något berättigande. Nordens länder ligger i
Europas utkant, och Nordens konstnärer kan med stolthet framhäva sina
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
