Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nordiska tanken, av Nils Gösta Sandblad - Konsten och den nordiska tanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nordiska tanken
pengar, då han skulle företa sin långa resa mot norr. Ett lika instruktivt
men något senare exempel på hur den utländska gotiken mottogs här
hemma erbjuder Bernt Notkes ofta diskuterade S:t Göransgrupp i
Stockholms storkyrka. Hur riktigt är det inte att man efter slaget vid
Brunke-berg valde en internationell och därför allmängiltig legend till ämne
och anförtrodde beställningen åt den störste konstnären inom räckhåll
oberoende av dennes nationalitet! Hur belysande för det konstnärliga
arbetssättet, att denne lät sig inspireras av uppgiften i så hög grad, att
hans verk, trots sin nordtyska formgivning, kunnat accepteras som
symbolen för svensk frihetskänsla ända in i vår egen tid! Först efterhand och
sporadiskt, på fullt allvar inte förrän in på 1800-talet, började man söka
anknytningar till Europas konst efter andra linjer. Den estetiska
nyorienteringen började på allvar påverka även konsten själv, man drogs
inte till nyheterna därför att man betraktade dem som nyheter, utan
därför att man fann dem korrespondera med den nordiska känslan.
Kontakten mellan Europa och Norden minskades emellertid icke genom
denna nya urvalsprincip. Det har redan antytts, i hur hög grad
1800-talets göter levererade fornnordiska motiv av klassicistisk hållning.
Situationen förändrades i grund och botten inte av att samlingsplatserna
vid seklets mitt jämte Rom och Paris blev Düsseldorf och München och
förebilderna började hämtas från Hollands museer i stället för Roms.
Sekelslutets konstnärer reagerade mot denna vana att skapa nordisk
konst i utlandet. »I Italien känner jag mig outsägligt lycklig, men ändå
endast passivt mottagande. Jag behöver emellertid bara komma till
Trelleborg och få se stålglansen på den nordiska aftonhimlen, så känner
jag, hur inom mig växer upp en vilja till att skapa, som aldrig Italien
gav mig på samma sätt, en vilja att skapa efter mitt eget huvud», svarade
Richard Bergh Ellen Key då hon angripit honom med anledning av
hans skrift om den nationella konsten — det låter som en återklang från
Montesquieu, men som förmedlare står en långt yngre filosof, Hippolyte
Taine. Men det har blivit en yngre konsthistorikergenerations blott alltför
tacksamma uppgift att visa, hur nära även 90-talets mästare stod sina
utländska förebilder och tidens allmänna idéer — det gäller Richard
Bergh i lika hög grad som det gällde Carl Larsson. Den förre avslöjar
det för övrigt själv när han fortsätter i brevet till Ellen Key: »Det obrutna
landet är det bästa; även om man själv där inte lyckas bryta mer än —
sin egen nacke.» Drivkraften bakom hans arbete var alltså ytterst inte
den nationella känslan utan samma för tidsskedet karakteristiska
exotism, som t.ex. drev Gauguin till Tahiti.
Har vi därmed nått kärnpunkten i problemet om den nordiska konsten?
Några ord av Nils Ahnlund från 1941 tränger sig osökt fram: »Oftare
och kanske mera öppet hör man hos oss ett annat tal som lättare erövrar
2 I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
