Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nordiska tanken, av Nils Gösta Sandblad - Konsten och den nordiska tanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
man vill vara objektiv, måste räkna med flera, parallellt löpande
tradi-tionslinjer. Ja, i själva verket har var och en av tre stora konstnärliga
strömningar som nått Norden där bildat tradition.
Ty det vore förvisso orimligt att icke betrakta redan den klassicistiska
linjen i nordisk konst som en traditionslinje. Man måste göra det, därför
att de klassiska stilarna i Norden, särskilt i Danmark och Sverige, inte
endast vuxit ur en ofta upprepad import. Det går ju därjämte otaliga
direkta trådar mellan inhemska klassicerande konstverk från olika tider
— Sergels romår skall inte förgätas, men han gick dock direkt fram ur den
svenska barocken och direkt in i den nordiska 1800-talsempiren. Och
man vill göra det, därför att den klassiska humanismens idealbildande
roll varit så grundläggande i nordiskt kulturliv överhuvudtaget. Det var
inte versrytmen som kom Strindberg att kalla Sverige »ett baltiskt Hellas»
i den strof i »Sönmgångarnätter», där han tydligast avgränsade sitt
hemland från Tyskland och Ryssland. Det var i stället en nordisk tradition.
Med en annan kraft har teoretikerna kunnat hävda den
expressionistiska realismens hemortsrätt i nordisk konst. Vi har hört dess
förespråkare tala. Den expressionistiska realismen har stöd i den genom
Nordens läge förklarliga oppositionsställning gentemot Söderns
klassicism, den har stöd i den nordiska frihetskänslan och andra i miljön
verksamma utomestetiska traditioner, den har stöd i den ouppodlade nordiska
naturen, och den har också gammal nordisk hävd — via Ehrenstrahls
landskapskonst och folklivsskildring, som endast är ett enstaka, relativt
sent exempel, kan den följas tillbaka genom tiderna — om man så vill
ända till stenåldern. Inte ens allt detta karakteriserar den
expressionistiska realismen som något annat än en tradition — som en möjlighet
bland många. När den väl vuxit sig stark, fick den emellertid en ofantlig
betydelse för konstnärerna. Med allt fler exempel ur den inhemska
konsten i minnet, med det i olika varianter allt oftare upprepade »Norden
nalkas, välkommen oreda» ringande i öronen, oftast i förbund med
tidsriktningarna men någon gång också trotsande dem trängde de allt
djupare in i allt vildare delar av det nordiska naturområdet för att där
med allt större frigjordhet ta ut motivens möjligheter till expressiv
överproportionering, dramatisk rytm och våldsamma färgkastningar. »Mina
armar äro som spända bågsträngar av styrka», skrev Leander Engström
i juni 1915 från Abisko. Otvivelaktigt finns det något av Matisse på
forellfiske i många av hans norrländska dukar, men i stort bröt han
igenom skollärdomarna, och han gjorde det inför den mäktiga
norrländska naturen men i kraft av den nordiska expressionismens tradition.
I hans Abiskomiljö markeras det i yttre måtto av att han hade Helmer
Osslund till hands på närmaste turiststation — och Axel Gauffins
doktorsavhandling om Marcus Larsson i ränseln!
Men frågan är, om det inte genom den nordiska konsten går även en
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
