Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår äldsta konst, av Holger Arbman och Erik Cinthio - Järnåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår äldsta konst
Ole Worms teckning från 1641
av det år 163g funna guldhornet
från Gallehus.
provinsialromerska konsten, sådan den var företrädd inom gränsområdena
mellan romarriket och det fria Germanien, från goterna i sydost och inte
minst från den biandgrupp, som utvecklades i Donauområdet.
Förmögenheter i guld fördes hem och det är helt naturligt, att den bildkonst
och även den rent dekorativa konst, som först skapades hos oss, skulle bli
så gott som uteslutande bunden till guldsmedernas alster.
Rikast och egendomligast av all bildkonst man känner från detta skede
var framställningarna på de två berömda guldhorn, som 1639 och 1754
hittades vid Gallehus i Slesvig, men som 1802 stals och smältes ned. Vi
känner dem genom gamla, delvis mycket goda avbildningar, och kan
skapa oss ett begrepp om deras utsmyckning. Hornen var uppdelade i
flera fält, till större delen fyllda med en egendomlig bildvärld av
människor och djur, utströdda över ytan utan komposition. De var utförda
i relief, delvis varje figur för sig och då pålödda. Bakgrunden var
mönstrad med inpunsade djurbilder, stjärnor och linjer. Att hornen var av
nordiskt ursprung kan knappast betvivlas, men bildmotiven hör hemma
i en helt annan miljö, österut, kanske i Svarta havstrakterna. Vi finner
här kentaurer, andra underliga djurmänniskor, krigare, hjortar, ormar,
apor, fiskar, trehövdade figurer och andra märkliga framställningar.
Denna bildkonst återgiver tydligen festtåg och spel under sydligare
väderstreck, men hornen själva var säkerligen lurar med gamla nordiska
traditioner och, som en finsk forskare (Ringbom) uttryckt det, »så var
den festklang som ljöd ur de danska guldhornen en uråldrig nordisk
musik, men tillika ett eko av hippodromfester i Miklagård och ett
avlägset genljud av gladiatorspel i Rom och paradisfröjder i Iran». Det
var en motivvärld som aldrig blev inhemsk i Norden.
När man vänder sig till den övriga guldsmedskonsten från detta skede,
400-talet, finner man däremot den konst som skulle bli inhemsk. Man
kan följa dess väg till Norden; ej hos goterna i sydost utan i de provin-
4
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
