Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår äldsta konst, av Holger Arbman och Erik Cinthio - Järnåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Arbman och Erik Cinthio
från järnåldern, och i Norge finns en och annan med goda figurer,
men i förhållande till de gotländska underlägsen i helhetskvalitet —
ligger det nära till hands att antaga, att hela denna konstblomstring i
stort sett gått det övriga Norden förbi. Detta är väl dock knappast
troligt. Visserligen ger hela den skandinaviska djurornamentiken uttryck
för en egen långt driven konstskicklighet, men det är därför inte
nödvändigt förutsätta, att verkliga bildframställningar saknats. Dessa
behöver inte på alla områden ha varit utförda i så monumentalt och
beständigt material. De senare gotländska stenarna gick tillbaka till en
äldre tradition och möjligen liksom de norska till utländska förebilder.
De områden, som inte använde sig av eller kände skicket att resa sådana
stenar, har säkerligen haft det även för dem nödvändiga
illustrationsmaterialet till sina sagor utfört i annat ömtåligare och mindre beständigt
material. —Vi har också i de bildvävnader, som bevarats från 8oo-talet,
varit lyckliga nog att få en antydan om att förhållandet kan ha varit
så, och liknande vävnader har möjligen, som ovan nämnts, varit en av
de närmaste impulserna till den frisartade skildringen på de gotländska
700-tals-stenarna.
De bildvävnader, som här åsyftas, är funna i den stora och rika
båtgraven vid Oseberg i Norge. Visserligen är de mycket fragmentariska
men icke desto mindre ytterst värdefulla, genom att de ger oss en bild
av en säkerligen för tiden mycket vanlig komfort.
Dessa bonader är icke utförda i en gängse vävteknik utan med en
invecklad och konstfärdig metod. Vävnaderna kallas på grund av deras
bandartade karaktär av norrmännen för revler (egentligen, smalt
tygstycke) ett gammalt dialektalt norskt uttryck. De är inte mer än omkring
20 cm breda men har i gengäld varit ganska långa. Vid festliga
tillfällen har de hängts upp för att smycka de timrade väggarna i
vikinga-salen och är jämförbara med våra sentida dalamålningar och
hallands-bonader.
Man har påvisat att denna gamla vävteknik har traditioner från
vendeltid. Men det är inte bara i tekniken utan även i bildformen,
som denna tradition gör sig märkbar. Djurhuvuden i vävnadernas
bildframställningar har påtagliga likheter med vendeltida former, och
det stora antalet hästar, som förekommer på Osebergsvävnaderna, har
ofta även de en icke ringa släktskap med de vendeltida hästarna. Låt
vara, att tidsskillnaden mellan vendeltiden och den tid, då dessa bonader
användes, väl inte är stor, så är det dock betecknande att en stark
traditionsbundenhet kommer till uttryck just inom vävnadskonsten.
Ända ner i 1200-talet arbetade man i samma stilistiska utförande, fast
kompositionen då hade stelnat. Detta kan vi se på de svenska vävnaderna
från Skog i Hälsingland (sid. 95) och Överhogdal i Härjedalen, vilka
»Guldgubbe» från Bornholm, litet
guldbleck med en kvinnobild;
schalen är möjligen en flossavävnad.
Jämför ansiktet med skulpturen
från Rude Eskildstrup.
Nationalmuseet, Köpenhamn.
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
