Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk renässans och barock, av Karl Erik Steneberg - Kungamakt och skråtvång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Erik Steneberg
fallen gäller att deras dyrbara konstinköp blivit av mycket begränsad
behållning för en nordisk eftervärld. Så är t.ex. de nyssnämnda bilderna
för Kronborg visserligen delvis bevarade — i Sverige —- men de utgöres
av sekunda alster, som deras upphovsmän tycks ha slarvat ifrån sig i
förhoppning om den nordiske monarkens bristande omdöme; detta
framgår vid jämförelse med andra verk av Utrechtmålarna. En inte mindre
storartad beställning var den som Kristina inför kröningen lät göra hos
den berömde Jacob Jordaens i Antwerpen och som omfattade 35
plafondmålningar för den väldiga rikssalen i Uppsala. Dessa målningar blev
dock aldrig placerade på sin avsedda plats utan magasinerades i
Stockholms slott tills de brann med kungaborgen. Som samlare var drottningen
eljest lyckligare än sin danske kollega och i varje fall av en både tidigare
och senare i Norden okänd effektivitet, men så bestod också hennes
samling till större delen av konstverk, som 30-åriga krigets svenska
arméer roffat åt sig i Tyskland och i kejsar Rudolf II :s konstkammare i
Prag. Man såg där arbeten av den italienska senrenässansens största
mästare. Dem tog Kristina med sig till Rom vid sin abdikation, och
numera utgör de pärlor i europeiska och amerikanska gallerier.
Av varaktig betydelse blev däremot inkallandet av konstnärer till de
svenska och danska hoven; därmed fortsatte de båda monarkerna vad
deras föregångare börjat. Under 1500-talet hade man dessutom grundat
verkstadstraditioner för att med inhemska krafter kunna tillgodose
behovet av folk på olika områden. Åtminstone innehåller Gustav Vasas
beställningsbrev för hovets »ämbetsmän» en bestämmelse att de flitigt
skulle undervisa lärlingar utan att dölja något av sina yrkeskunskaper.
De inom olika konstarter påvisbara skolsammanhangen mellan
1500-och 1600-talen beror i en icke ringa utsträckning på att sådana kungliga
initiativ kunnat bereda jordmånen för en i djupare mening inhemsk
konstalstring. Dessa ännu under Gustav II Adolfs tid kvarlevande
traditioner hindrade inte att man på ledande plats insåg värdet av de friska
impulser, som kunde erhållas genom nyinflyttade konstnärer. Inom
måleriet märks utom förut nämnda mästare även den tyskskolade Jacob
Elbfas. Han kom hit med kungens svåger i egenskap av konterfej are
men synes under sin mer än 40-åriga verksamhet i Sverige i lika hög grad
ha tillhört hantverket. Som ålderman i Stockholms konterfej- och
målar-ämbete framstår han som ledande figur. Som konstnär arbetade han
tämligen opersonligt efter gällande schema, och många av de porträtt
som lämnat hans verkstad är dussinvara.
Även på andra områden har det rått en brist på förnyelse under tiden
för Kristinas förmyndarstyrelse. Konsten kom att stelna i sina former
och förlora sin halt. Huvudorsaken till denna nivåsänkning torde ligga
i dess samordning med ett ofritt hantverk inom den samhällsbildning
som utgjordes av skråväsendet.
Jacob Elbfas, ålderman i
Stockholms målarskrå, har 1641
porträtterat den unga Kristina i den
traditionella hovstilens stela och
slutna maner (Romrod, Hessen).
Som Axel Oxenstiernas lärjunge
blev drottningen anhängare av
mer-kantilismens ekonomiska
åskådning; den skråpolitik Elbfas
företrädde fick i henne till all lycka
en obeveklig motståndare.
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
