Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk renässans och barock, av Karl Erik Steneberg - Kungamakt och skråtvång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
En programförklaring: Abraham
Wuchters Kristian IV-porträttfrån
1638, ett av målarens första danska
arbeten. Det äldre konterfejets
slutna väggar har rivits ned och
bakgrunden öppnar sig mot en fri
rymd. Gestalten framträder
plas-stiskt gripbar och sedd snett
nedifrån mot en låg horisont, som
framhäver dess imposanta resning.
Frederiksborg.
De borgerliga konstnärerna — de som inte ägde fribrev på grund av
sin tjänst hos kungl. maj:t och inte arbetade för adeln som dess s.k.
försvarskarlar — lydde alla under skråtvånget, de måste alltså söka sig
till ett ämbete, vars mästare utgjorde en sluten, dvs. till antalet begränsad
krets. Skråstadgarna fastslog hur mästarna skulle ordna ämbetets
förhållanden, garantera arbetets kvalitet, fastställa minimipriser o.d. För att
bli mästare måste man efter ett visst antal år som lärling och gesäll
utföra ett mästerstycke; en målare skulle t.ex. förstora efter ett kopparstick,
varefter ämbetsmästarna kontrollerade att det var riktigt förstorat.
Emellertid kunde tillträdet till det slutna skråt försvåras på olika sätt. Gesällens
duglighet avgjorde ingalunda hans möjlighet att bli mästare. Särskilt
favoriserade skråstadgarna ämbetsmästarnas söner och svärsöner samt de
gesäller som gifte sig med mästaränkor — dessa ojämna äktenskap utgör
f.ö. ett tragikomiskt motiv i äldre folkvisor — och i själva verket kunde
endast sålunda befryndade gesäller hoppas att få mästarbrev. Vilka
färdigheter detta system än har gynnat genom att under ett sken av saklighet
befordra godtycke och kryperi, kom det i varje fall att hindra den fria
konkurrensen och stödja ämbetena i deras strävan att hålla kvalitet och
priser på en för dem själva behaglig nivå. Här som så ofta blev
bestämmelser till yrkets fromma utnyttjade till yrkesmännens personliga fördel.
Vägen till stagnation kunde inte bli lång.
Skråväsende och byråkrati har flera gemensamma svagheter. Båda
dessa företeelser lämnar goda exempel på samhällsorgan, som blivit
självändamål och hävdat sig på ett sätt som verkat förstörande på deras
egentliga uppgifter.
Teoretiskt stod skråväsendet med dess primitiva tankegångar även i
motsättning till merkantilismens åskådning, och statsmakten sökte på
olika sätt begränsa skrånas inflytande. I Danmark motarbetades de
särskilt av Fredrik I och Kristian IV, medan vasaregenterna till en början
tog dem i sitt beskydd. Först under Kristinas tid kritiseras, bl.a. genom
Axel Oxenstierna, de slutna ämbetena och mästarnas monopolsträvande.
I drottning Kristina fick skråpolitiken en övertygad motståndare, som
flera gånger med eftertryck uttalade sig mot dess oarter. Kristina synes
dessutom ha varit väl underrättad om skråmästarnas bevekelsegrunder i
form av avundsjuka och maktbegär, det framgår av en replik i riksrådet.
Hennes därvid yttrade åsikt var att skråmästarna med hjälp av sina
stadgar vanligen drev bort yrkesmän som var bättre än de. Deras åtgärder
kunde verkligen vara nog så effektiva. Gesäller kunde utestängas, och i
egenskap av s.k. bönhasar kunde de jagas av en särskild s.k. jagemästare.
I Danmark sökte emellertid enväldets artiklar att komma åt de
bestämmelser som ensidigt gynnade skråmästarnas personliga intressen, och i
Sverige kom man under karolinsk tid så långt att mutor inte kunde spela
in vid mästerproven. Men först vid frihetstidens början (genom 1720 års
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
