Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gertrud Serner
att få köra solens vagn», »Dagens stunder» (fyra målningar, beställda
som dörröverstycken för Rosersbergs slott). För den möderne
betraktaren är det framställningar av besynnerligt opersonliga och könlösa
väsen, valhänt grupperade och med intetsägande gester, framställda i en
karamellsöt färgskala. Samtiden såg i det opersonliga endast en
berömvärd strävan mot det idealsköna, och i fråga om kompositionerna
bortsåg man från deras naivitet för att i stället njuta av dem som vittnesbörd
om konstnärens studier av den klassiska, närmast den italienska
renässanskonsten.
De klassiska ämnena odlades flitigt också av Westins elever vid
akademien, vars prisämnen — d.v.s. tävlingsämnen för konkurrensen om de
lockande medaljerna och resestipendierna — alltid var antingen
historiska eller klassisk-mytologiska. Den ende av dessa elever, som med
hjälp av en tämligen ren färgbehandling och en naivt uttrycksfull
teckning lyckades utvinna några för oss njutbara resultat av denna
ämneskrets var Otto Henrik Wallgren (1795—1857). Ännu mer uppskattar vi
dock hans arbeten, sedan han övergått att i enkelt linjerena teckningar
och i ljust hållna oljemålningar skildra bondfolk från hans skånska
hembygd och andra scener ur vardagslivet. Äran av att på allvar ha
introducerat folklivsmåleriet i svensk konst tillkommer dock inte honom, utan
en man, som i fråga om uppslagens mångfald intar en sorts
nyckelställning fr.o.m. 1820-talet, nämligen Johan Gustaf Sandberg (1782—1854).
Sandberg var säkerligen skedets mångsidigaste konstnär. Han var
verksam som målare och tecknare, hans motiv spände över
historiemåleri, religiösa och nordiskt-mytologiska ämnen, genremåleri och
porträtt, och på vart och ett av dessa fält har han gjort en bemärkt insats.
Dessutom var han professor vid akademien. Sin i samtidens ögon mest
betydande insats gjorde han, då han anförtroddes uppdraget att smycka
Vasakoret i Uppsala domkyrka med fresker, föreställande scener ur
Gustav Vasas historia. Det var det största
monumentaldekorationsupp-drag, som på nära ett århundrade utdelats i Sverige, och redan genom
avsaknaden av tradition i fråga om sådana arbeten erbjöd dess lyckliga
genomförande stora svårigheter, vilka ökades av, att freskotekniken var
fullständigt ny för konstnären och att inte heller någon annan här hemma
hade någon som helst kunskap om tillvägagångssättet. Konstnären måste
stödja sig på rapporter från kamrater i Italien, där traditionen ännu
fortlevde och där praktiska upplysningar alltså i andra hand kunde
inhämtas. Med dessa förutsättningar kan man inte förvåna sig över, att
freskerna inte blev några mästerverk, men däremot att de trots allt tack
vare konstnärens grundliga, konstnärliga förstudier blev en ganska
acceptabel, fast ganska tråkig utsmyckning.
Samma redbarhet utmärker också hans skildringar av svensk allmoge,
om det gällde att för Forsells bekanta gravyrverk »Ett år i Sverige» göra
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
