Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken
C. Wahlbom, Galopperande häst.
Konstmuseet, Göteborg. I
skildringen av ädla djur med
temperament och kraft kunde romantikern
ge uttryck för sitt svärmeri för det
vilda, imponerande och
exalterade. Detta gäller den store
Delacroix som lejonmålare, men
också svensken Wahlbom som
hästmålare.
men själva skattade de Italien högst som det land, där konstnärer kunde
leva och lära. Det är ett egendomligt faktum, att våra dåtida konstnärer
inte hade någon känsla av att det var Frankrike, som hade de nyskapande
konstnärerna, de som skulle leda utvecklingen vidare. Våra figurmålare
talar inte om Delacroix och Daumier i sina brev, och landskapsmålarna
finner inte vägen ut till Fontainebleauskogens konstnärskoloni, fast den
med sina direkt i naturen studerade dukar förde fram ett sanningskrav,
som våra konstnärer först nådde på omvägen via Düsseldorf. Men även
om de våra inte slöt sig till sin tids radikala, så sporrade dock Paris’
livligare konstliv och dess stimulerande miljö t.ex. Wickenberg, Wahlbom,
och senare Jernberg och Fagerlin till några av deras bästa arbeten.
Wahlbom blev tidigt med starka vänskapsband knuten till göten P. H.
Ling och undervisade som underlärare vid det av denne grundade
gymnastiska centralinstitutet. Vänskapen befordrade säkerligen hans
intresse för anatomi och bidrog att göra honom till en skicklig tecknare av
människokroppen, men mera betydelsefullt var det, att han genom Ling
kom i kontakt med Götiska förbundets idéer och därför inriktades på
nordiska och nationellt historiska ämnen. Han önskade från början
utbilda sig till skulptör och tecknare och hans lätthet att komponera gjorde
honom också som tecknare mycket produktiv. I stilen svängde han
mellan skickligt förenklade konturteckningar i engelsmannen Flaxmans stil
och ett mera brett måleriskt manér, som han i synnerhet utvecklade
under Paristiden. Sedan han kommit till Frankrike började han emellertid
alltmera målmedvetet lära sig måla och det är som målare hans namn
gått till eftervärlden, framförallt som mästaren till »Gustav II Adolfs död
i slaget vid Lützen», målad i Rom 1855. Han hade långt tidigare varit
inne på liknande ämnen ur Gustav Adolfs historia och kanske det var
21
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
