Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gertrud Serner
bara gestalter. Denna för oss självklara sak var säkerligen helt otänkbar
för tidigare släktled, vana att se abstrakta dygder som Tapperheten och
begrepp som Fäderneslandet ta form i marmorn och efter skulpturens
förebild också i påtagligt gripbara, målade framställningar. Först vid
århundradets mitt löser sig alltså vanan att tänka i personifikationer,
i allegorier. Det är en av de många vägar, längs vilka realismen, den
principiella verklighetstroheten går segrande fram.
Malmström var inte ensam om att ännu på 6o-talet intressera sig för
de nordiskt-romantiska motiven. Mårten Eskil Winges kända målning
»Tors strid med jättarna» är målad så sent som 1872. Med sitt nordiska
ämne, sin teatraliskt effektfulla komposition och sin symboliska
undermening är detta konstverk ett äkta men senfött barn av romantiken.
Det kom emellertid en tid, då den länge förberedda omsvängningen
i ideal bildningen var genomförd och varken de klassiska och historiska
ämnena eller den stora klassiska konsten som konstnärlig förebild längre
hade kvar sin rangplats före andra ämnen och stilar. Genrebilden,
framställningen av den levande verkligheten, som redan hade lockat så
många konstnärer till goda prestationer, men aldrig tidigare rönt
riktigt erkännande som likaberättigad med det »högre» måleriet, blev vid
århundradets mitt den ledande typen av konst, och även de främsta
konstnärerna ägnade sig åt detta måleri som sin enda och förnämliga
uppgift. Konstnärerna hade därmed inte längre samma angelägna ärende
till Italien som förr, och i Paris, som visat sig som en lämplig miljö för
tillkomsten av en Wickenbergs holländskinspirerade målningar, satt
historiemåleriet ännu fast i sadeln. I Düsseldorf vid Rehn hade däremot
samlats en konstnärskoloni, som under perioden 1850—65 kom att
draga till sig ett stort antal elever inte minst från Norden. Orten blev ett
konstcentrum, som kunde tävla med de gamla konsthuvudstäderna och
den blev också huvudorten för det svenska 50-talsmåleriet. Inte bara
genremålare, utan också landskapister sökte sig dit, men de förra var i
majoritet. Det är den stil dessa düsseldorfare företrädde, som kallats för
halvrealism, och man menar därmed, att de på sitt program hade
naturtroheten i både ämnesval och utförande, men att de inte var djärva nog
att skildra den samtida omgivande verkligheten i dess skiftande aspekter,
utan sökte upp en verklighet, som så nära som möjligt närmade sig idealet.
Detta ideal var fortfarande romantiskt präglat. Man sökte det
ålderdomliga, nationella, idylliska men ändå särpräglade. Därför blev alla
de trakter där gamla seder och bruk bevarats populära mål för
konstnärernas studieresor, Dalarna i Sverige såväl som de holländska
fiskarbyarna, där innevånarna fortfarande hade kvar ett traditionellt
dräktskick och en karakteristisk bebyggelse. Men fast man gick att skildra
denna miljö med ett principiellt krav på sig själv att göra det så
verklighetstroget som möjligt, valde man de tillfällen ur verkligheten, som tedde
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
