Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken
Marcus Larson, Vattenfall i
Småland, 1856. Nationalmuseum,
Stockholm. Man kan kalla
Marcus Larson för
landskapsdrama-tiker och detta hans mest kända
verk visar en anhopning av
några typiska ingredienser i hans
vildmarkskompositioner,
skummande vatten, upptornade
klippmassor, kullfallna träd och
storm-slitna skyar. Han ville ge
åskådaren en rysningens vällust.
teknisk frihet, medan hans Parisbesök går mera spårlöst förbi. Hans
format växer samtidigt med hans säkerhet och hans självkänsla. Så
tillkomma de typiska Marcus Larson-tavlorna, vars mest karakteristiska
drag ligger i ämnesvalet med de lössläppta naturkrafterna och den
patetiska ödesstämningen, det temperamentsfulla genomförandet med
kraftiga penselstreck och en färg, som under senare år var mera pastost
pålagd än vad som var vanligt under denna tid, och slutligen med en
kolorit, byggd på våldsamma kontraster, fast inom en enbart varm färgskala,
där de skarpt belysta partierna avtecknade sig mot ogenomskinligt
dunkla ofta nästan sammetssvarta skuggfält. Med sina bästa arbeten vann
han exempellösa framgångar, inte bara i Sverige och Düsseldorf utan
också i andra tyska storstäder, i Paris, Petersburg och London. Det
sprakande temperamentet hade emellertid en personlig disharmoni i släptåg,
och tillsammans med sjukdom och ett ytterst oregelbundet levnadssätt
föranledde detta att han aldrig kunde utnyttja vunna framgångar
varaktigt. Den firade och högt begåvade målaren mötte därför en förtidig
död, nedbruten och utblottad bland främlingar i London. Hans
produktion var ojämn, inte minst tekniskt, och några egentliga elever hade han
aldrig kunnat utbilda under sitt kringflackande, korta liv. Hela hans
konst var dessutom så personligt betingad, att han knappast lämpade
sig för att bilda skola. Betydelsen av hans insats föll därför ganska snart
i glömska och kvar levde endast berättelserna om »den galne hovmå-
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
