Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gertrud Serner
Edv. Bergh, Svenskt
insjölandskap, 1877. Privat ägo. Det
mellansvenska, en smula
snarfagra idy Ilandskapet, gärna
upplivat av några lugnt betande
kreatur, var Berghs ständigt
varierade älsklingsmotiv. Han
var till sitt program realist, men
tillämpade sitt program endast
på »vackra» landskap.
laren». Men då vad vi nu kalla modern konst åter hade öppnat kritikens
och publikens ögon för vad prägeln av personlig originalitet hos ett
konstverk hade att betyda har Marcus Larsons konst upplevt en renässans
och vi räknar honom nu till en av 1800-talets största romantiker.
Jämnårig med Düsseldorfarna var en annan landskapsmålare, som
dock icke fick sina avgörande intryck under sitt studiebesök bland dem
utan i Schweiz och Rom, nämligen Edvard Bergh (1828—80).
Visserligen kan han med rätta betecknas som halvrealist, eftersom han
eftersträvade ett sant naturintryck om också av en »städad» natur, men redan
i sitt motivval från ungdomsåren med stora, komponerade utsikter,
vilande i lugnt jämnt dagsljus, avslöjar han sig mera som en fortsättare av
det klassiska stillandskapet än som en romantiker och stämningsmålare.
Hans måleri är närmare släkt med Palms och Stäcks konst än med den
mera jämnåriga Marcus Larsons. Under senare delen av sitt liv betonar
han alltmer det idylliska draget hos den natur han skildrar, utan att dock
någonsin förfalla till sentimentalitet. Det är då han blir den svenska
kreaturshagens specielle målare. I takt med tidsutvecklingen försöker han
också att alltmer intensifiera sin färg, framförallt det gröna, men håller
hela livet fast vid de bruna skuggor och den föremålens plasticitet, som
hör sekelmitten till, utan att ge sig in på de nya problem som
frilufts-målarna av fransk skola brottades med. Hans landskapskonst blir därför
slutpunkten i den utvecklingskedja, som började i det slutande
1700-talet. Likaledes jämnårig med Düsseldorfarna och dem närstående i sin
konst utan att dock kunna sägas tillhöra deras krets var en konstnär,
som visserligen måste rubriceras som dilettant, men som ändå förtjänar
en plats i en konsthistorisk översikt över det svenska 1800-talet, nämligen
Karl XV (1826—72). Att han ägde en verklig målarbegåvning är nog
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
