Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken
obestridligt, men någon egen insats som utövande konstnär kunde han
ju dock av naturliga skäl inte få tillfälle att göra. Däremot spelade han
som mecenat och stimulerande medelpunkt i en vänkrets av konstnärer
en betydelsefull om också svårbedömbar roll. Den stora samling samtida
svensk och norsk konst, som han skapade, skänktes genom hans
testamente till svenska staten, och bildar ännu kärnan i Nationalmusei svenska
kollektion av 1850- och 6o-talskonst.
Med särskilt starka vänskapsband var han knuten till en konstnär, vilken
liksom han själv skulle få större betydelse för konstlivet genom sin
praktiska gärning än genom sitt eget konstskapande, nämligen Johan Kristoffer
Boklund (1817—80), vilken fungerade som kungens lärare i målning
och ibland var honom direkt behjälplig i hans arbete. Hans egna
mest uppskattade tavlor var genrebilder med historiska motiv såsom
scener från 30-åriga kriget o.d., genomförda med en viss livlighet och
skicklighet, men utan förmåga att väcka intresse hos en modern publik.
Däremot blev hans insats fruktbärande på två områden, dels som lärare
och så småningom direktör vid Konstakademien, där han åstadkom en
ordentlig uppryckning av undervisningen bl.a. genom att upptaga
undervisning i måleriets teknik, som tidigare besynnerligt nog ej ingått i
undervisningsplanen, dels som intendent för det 1866 färdigbyggda
Nationalmuseums konstavdelning, vars första uppställning han genomförde.
Av liknande orsaker kan man ha orsak att påminna om ytterligare
två konstnärsgestalter, Fredrik Vilhelm Scholander (1816—81) och Fritz
von Dar del (1817—1901). Den förre var arkitekt, den senare
kammarherre, båda tillhörde liksom Boklund den inre kretsen kring Karl XV
och tillsammans bildade de tre den mest aktiva faktorn i hemlandets
konstliv, Scholander i egenskap av konstakademiens sekreterare och
Dardel i egenskap av chef för det gamla överintendentsämbetet, till år
1868 ännu centralmyndighet över både akademien och museet.
Vill man generalisera i fråga om de olika målargrupperna från
1800-talets förra hälft och mitt kan man påstå, att den generation, som föddes
på 1810-talet, i stort sett tillhörde romfararnas kategori, medan de, som
såg dagens ljus under nästa decennium, blev düsseldorfare. Undantagen
är givetvis vid en sådan schematisering många. Beträffande 20-talets
generation heter det märkligaste undantaget Johan Fredrik Höckert (1826
—66). Liksom sin något äldre vän Boklund for han inte till Düsseldorf
utan till München på sin första utlandsresa och lärde sig där liksom han
att iscensätta en historisk genre med en förening av teknisk skicklighet
och berättartalang. Men till skillnad från kamraten stannade han inte
vid detta. Han ville bli historiemålare i den stora stilen och han ville
skaffa sig vidgade erfarenheter. 1851 finner vi honom därför i Paris.
Dit hade studiehågen också fört t.ex. vännen Boklund, Fagerlin m.fl.
Men man kan säga att Höckert var den ende i sin generation, som verk-
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
