Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken
också i Paris målade stora duken »Gudstjänst i Lövmocks fjällkapell»
(1855, vanligen kallad »Lappkapellet», i Lilles museum) visar att han
kunde genomföra en halvdunkelmålning med konsekvens och framgång.
Ett par andra dukar med lappmotiv, främst »Brudfärd på Hornavan»
(1858) förråder att han inte heller var främmande för friluftsmåleriets
problem, som just vid samma tid började dra till sig de franska
pionjärernas stora intresse. Hans sista stora arbete, »Stockholms slotts brand
den 7 maj 1697», (1860—66) visar ett mod till personlig uttrycksfullhet
genom själva penselföringens frihet och bredd och en dramatisk
kraftfullhet i uppläggningen och därjämte — om man tänker på en detalj
som änkedrottningen — en okonventionell psykologisk
gestaltningsför-måga, vilket allt vittnar om den franska kontaktens förmåga att utlösa
en utpräglad konstnärsbegåvnings möjligheter. Hans biograf tvekar inte
ens att härleda denna frigörelse ur lärdomar från Delacroix själv, en
storhet, som de övriga svenska samtida konstnärerna tydligen inte var
mogna att hämta lärdomar från. Samtidigt är Slottsbranden genom sitt
våldsamma ämne och sin ödesmättade stämning ett avgjort romantiskt
verk. Höckert, framförallt sådan han manifesterar sig i sitt huvudverk,
är en typisk övergångsgestalt, på en gång en fullbordare av det skede,
i vilket han själv lever, och en föregångsman, i vars verk man kan spåra
de första tecknen till en ny utveckling.
Liksom under föregående direkt klassicerande skede låg
antiktraditionen som en normerande stomme under så gott som all konstutövning
även under romantikens period. Naturligtvis bidrog i hög grad den tidens
akademiundervisning till detta resultat, inriktad som den var på
teckning efter antika gipsavgjutningar och gravyrer efter klassisk konst av
olika slag. Det är därför inte underligt att så gott som alla konstnärer av
betydelse under 1800-talets förra hälft samtidigt var goda tecknare och
också i många fall flitigt odlade denna gren av konsten. Flera av de
målare, som karakteriserats såsom framträdande, försvarar med lika rätt
en position som skickliga, ehuru ofta enligt tidens ideal ganska
opersonliga tecknare, ibland mera betydande i den senare egenskapen. Detta
var t.ex. förhållandet med Westin, som i sina porträtteckningar nått
till en mera intim och sann tolkning av modellen och också ofta till en
mera stram konstnärlig form än i sina målningar. Också Sandberg var
en flitig tecknare och hans namn är därvid främst knutet till det stora
gravyrverket »Ett år i Sverige», utgivet år 1827—35 av Chr. Forsell,
där en mycket stor del av de tecknade förlagorna är utförda av Sandberg.
I Italiafararnas generation är Carl Wahlbom och Egron Lundgren de
främsta målar-tecknarna. Snabbskissen var också Höckerts styrka i hans
egenskap av tecknare, men därjämte har han visat stor finess också då
han tecknade sina minutiösa kostym- och detaljstudier för de stora
verken, t.ex. Slottsbranden.
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
