Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken
E. G. Göthe. Porträtt av H. G.
Trolle- Wachtmeister,
Nationalmuseum.
Joh. Niklas Byström, Erik Gustaf
Geijer.
1800-talets början gjorde sitt segertåg genom Europa, nämligen
litografien. Billmarks färglitografier efter svenska kungliga slott, både dess
exteriörer och interiörer, möter man ännu ganska ofta på hemmens
väggar. Litografien togs här som i utlandet i pressens tjänst och
tidnings-illustrationen stimulerade många konstnärer att göra samtidsskildringar
i litografi. Den konstnärligt bäste av dessa krönikörer var Hjalmar Mörner
(1794—1837), som gjort många av de »Bilder ur Stockholmslifvet» för
att använda titeln på en av hans egna publikationer, som bidragit till
att utforma vår föreställning om Karl Johanstiden. Bland
svart-och-vitt-konstnärerna kan man slutligen inte underlåta att nämna de båda
vännerna och parhästarna från så många konstpolitiska sammanhang,
arkitekten Scholander och överintendenten von Dardel. De var båda
två mycket rappa tecknare, Scholander i såväl seriös som humoristisk
stil, medan den senare är helt tillfällighets- och skämttecknare.
Om Rom under större delen av romantikskedet var målarnas
naturliga andliga hemort, så var detta naturligtvis i ännu högre grad
förhållandet för skulptörerna. Sverige kunde under 1800-talets första decennier
glädja sig åt att äga flera skulptörer av en viss betydelse, även om ingen
av dem kom upp i en klass, som ens kunde jämföras med Sergels. Man
kan beträffande skulpturen knappast peka på något markant stilskifte
från klassicism till romantik. I mycket hög grad förblev ämneskretsen
gemensam. Den klassiska gudavärldens större och mindre
gudomligheter får låna namn åt de allmänt hållna gestalter, som huggas fram ur
den marmor, vilken fortfarande är det dominerande materialet. En
omsvängning mot ett vidare ämnesval, där genreartade, ibland samtida
ämnen efterhand får göra sig gällande och där framförallt uppdykandet
av nordiska ämnen skvallrar om sambandet med tidsströmningarna,
sker först så småningom.
Närmast mästaren Sergel står Johan Niklas Byström (1783—1848), som
visserligen i jämförelse med läraren verkar klassicistiskt glatt och
opersonlig, men som mer än övriga samtida har bevarat något av den livgivande
sensualism, som ger individuell prägel åt Sergels antikiserande gestalter.
I Sverige som på andra håll i Europa var 1800-talet porträttstatyernas
skede framför andra. Sergel hade också därvidlag visat vägen med sin
Gustav III på Skeppsbron. På Byströms lott kom en kolossalstaty av
Karl XIV Johan som Mars, men han har också gjort monumentalt
syftande porträtt av alla de fyra föregående Karlarna. Då man skulle resa
den stora Karl XII I-statyn i Kungsträdgården gavs uppdraget dock icke
åt honom. Den utfördes av hans några år äldre kollega Erik Gustav Göthe
(1779—1838), en skulptör av torrare läggning, som fick stå i skuggan
för den både som artist och människa mera charmerande Byström. Karl
XIV Johan fick sin skulpturala hyllning i flera statyer på olika håll. Det
som får betraktas som huvudmonumentet över honom, ryttarstatyn vid
22
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
