Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Düsseldorfs avveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
Amaldus Nielsen (1838—1932),
Kvarnforsen, 1862.
Nasjonal-galleriet, Oslo. Amaldus Nielsen
och Frederik Collett hörde till de
Gudelärjungar i Düsseldorf som
insåg faran av att stagnera i den
halvromantiska slentrianen.
Nielsen återvände tidigt till Norge för
att söka ge en sannare bild av
landet än vad düsseldorfnorrmännen
gjorde. Han återgick till ett
intensivt, ödmjukt friluftsstudium av
naturen utan förutfattade meningar
om hur en komposition borde te sig.
Men han upptäckte snart liksom
impressionisterna samtidigt i
Frankrike, att man måste måla
blixtsnabbt utan detaljknåp om
man skulle lyckas fånga
naturstämningen, eftersom naturen
förändrades från ögonblick till
ögonblick.
Att det även bland många düsseldorfare fanns ett starkt behov av att
förnya måleriet och nå fram till en sannare, mer genuin syn på
verkligheten, kan dock inte förnekas. Men man ville inte gå till danskarna, som
man ansåg vara urmodiga. De flesta kände sig tvingade att fara till
främmande länder för att lära vad danska målare vetat i femtio år.
Det var i början på 60-talet som vissa symptom på leda och trötthet
började göra sig gällande bland de yngre målarna i Düsseldorf. De
klagade över att Tidemands och Gudes berömmelse helt överskuggade
deras egna prestationer och hindrade dem från att bli vederbörligen
bemärkta. De utvecklingsdugliga konstnärerna kände dessutom
atmosfären kvävande och tung, skolslentrianen blev ett tryckande tvång. Hans
Gude påstår själv att det var denna opposition som kom honom att 1862
avstå från sin välavlönade professur. Det troliga är väl emellertid att
också den 37-årige målarprofessorn var rädd att stelna i
ateljékonven-tionalism och fördomar. En engelsk konsthandlare rådde honom att
vidga sitt motivområde och resa till England. I Wales arbetade just då
en stor målarkoloni. Gude följde rådet och han fann den främmande
naturen underligt fascinerande, men de engelska konstnärer som han
lärde känna, förbryllade honom: »Jag fik snart Forstaaelsen af at de
havde den største Foragt for Continental Kunst, og mine Arbejder bragte
dem heller ikke af med denne Mening. De havde meget at udsætte, og
til en vis Grad med Rette; men jeg fik heller ikke megen Respect for
deres Maade, endskjønt jeg fandt en elskværdig Naivitet i hvad de gjorde.
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
