Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - De första moderna parisermålarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
August Malmström (1825—
96), Stadsbild, akvarell.
Nationalmuseum. Malmström kom
redan i början av 60-talet till Paris.
Han visade genast stort intresse
för vissa moderna målare, främst
Corot, som han nämner i sina brev.
I många akvareller har han
studerat ljuset på ett nästan
impressionistiskt sätt.
Albert Theodor Gellerstedt (1825
—1906), Väderkvarn, akvarell.
Nationalmuseum. Gellerstedt
betraktades som dilettant men var i
själva verket en av sin tids
skickligaste akvarellister. Han hade
i Paris genom Malmström fått
intresset inriktat på det moderna
måleriet och blev vår förste
konsekvente friluftsmålare, som i de
minsta bilder kunde ge en intensivt
upplevd ögonblicksstämning.
hade gärna för längre eller kortare tid flyttat över till Paris för att friska
upp teknik och kolorit. Järnvägsresan mellan de båda städerna var inte
så lång.
Wahlberg gjorde sin stora insats i svensk konsthistoria då han övergav
det populära målningssätt som gav honom säker succé i hemlandet för
att istället anamma en verklighetssyn och en teknik som måste chockera
de hemmavarande.
Wahlberg var egentligen inte skapad till banbrytare. Men många
omständigheter kom till hans hjälp. Fransk-tyska kriget jagade honom från
Paris, hem till Stockholm. Hovet var franskvänligt, Karl XV gjorde
honom till sin lärare. Wahlberg visade sina parisertavlor offentligt fast de
aldrig varit avsedda för svenskarna. Han målade svenska landskap i
detta nya friluftsmaner.
Olof Hermelin skildrar den bestörtning en av Wahlbergs tavlor väckte
i Stockholm 1870: »Huru många fel har man inte med och utan skäl
velat tillägga denna tavla. ’Den är icke utförd i hörnen’ — detta är ett
nästan oförlåtligt fel, träden stå i fotvatten, stammarna äro suddigt
målade, äppleblommorna sitta som ’urklippta papperslappar ovanpå det
gröna’, det hela är besynnerligt och slarvigt hopkommet, fransk-franskt
osv.» Och 1872 skrev Julius Lange: »Naar man gjennemgaaer
Wahlbergs billeder i det enkelte, kan man undertiden forgjæves gjøre sig selv
det Spørgsmaal ’hvad det skal forestille’. Vi ere somme Tider komne til
at tænke paa en Ytring af Taine, som vi have seet anført: I de siste ti
Aar hører der (i Frankrig) et Anstrøg af ’Brutalitet’ med til den
fuld-endte Elegance. Og somme Tider er det rundet os en Bemærkning i
Minde, som en ung dansk Maler i sin Uskyldighed kom frem med da han
første Gang saae Malerne i den franske Salon: Det seer jo ud, som om
Kunstneren havde klistret Paletten ind mod Lærredet og saa bagefter
seet, hvad der kom ud af det. Men lad os i vor Overraskelse over dette
fornemme ’Svineri’ — et gængse Malerudtryk, som slet ikke altid bruges
i nedsættende Betydning — ikke miskjende, at der mange Steder røber
sig saa fine og slaaende lagttagelser af, hvorledes Tingene vise sig for
Øjet, at vi efter nogen Betænkning tvinges at indrømme, at det er
Wahlberg som har ret.»
De unga akademieleverna jublade inför detta fullkomligt nya. Den
unge Carl Hill skrev hem till modern: »Jag kommer aldrig att måla i
Berghs, utan i Wahlbergs stil. Där hänger på konstutställningen ett
månsken av W. som gör ett överväldigande intryck. En tavla av B., som också
exponeras, gör samma effekt i förhållande till den förra som ett grönt
plank i förhållande till Guds fria natur.» Men då Hill några år senare
kom till Paris fick han det rätta perspektivet på Wahlbergs konst:
»Wahlberg är stor där men liten här, ty han har ej väckt någon ny riktning till
konsten, som en Corot m.fl.»
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
