Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - De första moderna parisermålarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
Olaf Isaachsen (1835—gg),
Sårad man, figurstudie 1866.
Nasjo-nalgalleriet, Oslo. Isaachsen har
beskrivit sin arbetsmetod Ȍ la
Courbet’, — det vil si: på grå
eller mørk duk legges an meget
im-pasto og i en meget dyp tonalitet
hvor asfalt og sort spiller
hoved-rollen, og i denne fete, seige påte
tusjer han derpå med lysere,
in-tensere farver og arbeider sig
efterhånden frem av dybt mørke til
klart lys, hvilket dog alltid
be-holder en dempet tonalitet».
Arbeidere og Slusker. Om Aftenen være vi sammen med Mesteren (le
patron) paa ’Brasserie-Suisse’ i ’Rue Hautesfeuilles’ — hvor man ogsaa
traf flere Personer, der siden have distingveret sig under ’la
Commu-ne’. . . En anden egenhed ved vort Atelier var ogsaa den at vi ikke holdt
os til nogen bestemt ’Genre’, men malede alt hvad der faldt os ind, —
i fuld Harmonie med vor Mesters Ord, da han med en berømt Tale
aabnede sit Atelier, og blandt andet sagde: ’Si vous savez faire une
carotte, vous pouvez faire n’importe quoi!»
De danskar som på 60-talet besökte Paris vågade sällan helhjärtat ge
sig hän åt de franska idéerna. Om en ung dansk konstnär skulle våga tolka
naturen på något annat sätt än det som hans köpenhamnska professorer
lärt honom blev han, enligt Fritz von Dardel, »ansedd som en renegat;
man skulle knappast vilja erkänna honom som dansk». Då Otto Bache
var i Paris 1866—68 undvek han att gå på målarskola »for ikke at faa
fremmed Fernis paa sig». Men han hade ögonen öppna och imponerades
av de stora fransmännen ända fram till Daubigny. Julius Lange fann 1867
vissa salongsmålare välbehagliga, men Barbizonskolan accepterade han
däremot inte. Han ansåg att man lätt kunde finna dess övermän bland
de danska landskapsmålarna, som alltså inte hade ute i världen att göra.
Lange nämner överhuvudtaget varken Manet eller Courbet, vilka just
då hade var sin stor separatutställning.
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
