Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Motiv och teknik i 1870-talets måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
måleri. Landskapsmåleriet omfattas med största intresse av svenskarna.
Norrmännen vilka tidigare mest varit landskapsmålare blir i München
figurmålare. Folklivsmåleriet fångar inte längre det allmänna intresset,
men vissa franskinfluerade svenskar och finnar tar upp ett folklivsmåleri
utan den poäng som tidigare alltid krävts av publiken. Historiemåleriet
upplever en ny glansperiod, men i en annan mer realistisk gestalt. Bilderna
ur den fornnordiska historien och gudasagan är totalt försvunna. Bilder
ur samtidshistorien, ofta med social innebörd, börjar däremot bli
populära. Tidningarnas och tidskrifternas reportageillustrationer blir viktiga
övningar för de unga realistiska konstnärerna.
Den nya, direktare och fördomsfriare kontakten med verkligheten, som
karakteriserar de radikala målarna, förändrar uppfattningen av begreppet
»det sköna». Tidigare hade man velat ge en förklarad idealbild av
verkligheten och på så sätt renodla det sanna. Nu stämplas detta som lögn.
Man vill uppsöka obetydliga motiv för att i dem finna den nakna
sanningen utan att för den skull arrangera och idealisera. Därmed blir det
berättande ämnet oväsentligt. Poesien, som publik och kritik alltid sökte
i ett konstverk och som ofta blev utgångspunkten för den estetiska
bedömningen, försvinner, till stor sorg för de yrkespoeter, vilka i de för tiden
typiska kalendrarna av Sveas och Nornans typ till reproduktioner i
trägravyr av aktuella konstverk brukade snickra samman hjärteknipande
diktalster.
Allt blir sålunda, enligt rättrogna realister, beroende av hur man målar,
inte vad man målar. Detta stimulerar till flitigt experimenterande med
olika tekniska metoder. Man vill söka uppnå starkast möjliga effekt i själva
färgbehandlingen. Man prövar olika färgstoffer, inte alltid garanterat
säkra, tyvärr. Asfaltmåleriet blir mäkta populärt, ty med det uppnås de
djupaste och kraftfullaste effekter: »Hur åstadkomma dessa målare dessa
kraftiga verkningar?» frågar den nyhetssugne men misstänksamme
landskapsmålaren Olof Hermelin i en artikel 1875 i Ny Illustrerad Tidning.
»Svar, asfalt, intet annat än asfalt kan enligt deras åsikt frambringa en
sådan kraftig verkan. En tavla som ser så gott som färdig ut, insmörjes
utan barmhärtighet med en duktigt brun sås. I och på denna sås målas
sedan ånyo med renare färger. Sålunda uppstår finhet i tonen, sålunda
frambringas verkliga konstverk, ’som kunna slå ihjäl andra’.» Penseln
glider på en så behandlad yta med överraskande lätthet, men konstnären
måste arbeta fort. Han hinner inte släta ut spåren av penselarbetet.
Själva penselföringen blir därför föremål för konstnärernas intresse, man
söker komma fram till en fri personlig touche. Det är en parallell till
impressionismens frigörelse av penselföringen, men denna mustiga
asfaltteknik stammar från Tyskland. Av fransmännen lär sig däremot
skandinaverna att använda palettkniven i stället för penslarna för att göra
målningen ännu uttrycksfullare.
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
