Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - 1870-talets landskapsmåleri - Impressionistiska förebud på 70-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
Oscar Törnå (1842—94),
Landskap, Bougival, 1877. Privat ägo.
Törnå hade studerat i Düsseldorf
innan han kom till Paris: »Jag
har. . . tagit fransmännen till
förebilder och sökt se naturen så
gott jag kunnat utan tanke på hur
den eller den har gjort eller gör. . .
Ett är säkert, jag har lärt mig av
fransmännen inse vilket träget
arbete det fordras för att komma
någonstans. Det var ej att taga
dagen bekvämt i deras sällskap, utan
upp tidigt om morgonen, ikläda sig
blå blus, skogsstövlar, med låda,
staffli och paraply vid ena sidan,
ett par ägg, en bit kallt kött samt
en vinbutelj vid den andra, och
stora dukar, för för- och
eftermiddagen på ryggen.»
samma principer. Georg Pauli som var sin generations teoretiker har i
ett brev till landskapsmålaren Johan Eriksson, som ännu befann sig
hemma i Sverige, gett honom några förhandstips om den franska
land-skapskonsten. Han varnar honom för att fördjupa sig i detaljknåpet och
råder honom att arbeta »med lugn i stället för att flaxa från den ena
till den andra; att se på helhet och bestämda färgvalörer. Du bör lägga
dig vinn om teckningen; teckna därför ej i små skissböcker utan på stora
ark (med kol gör man det här) och se därvid ej på pennan och bladet
utan på trädets karaktär och stammarnas rörelse, studera noggrant markens
modellering.»
Impressionistiska förebud på 70-talet
Man bör inte förvånas över att 70-talets unga skandinaver, nyss
utkläckta ur akademier och skolor, i allmänhet inte hade lust att närmare
lära känna eller möjlighet att överhuvudtaget förstå det livsdugliga och
banbrytande i den mest radikala av tidens konstriktningar,
impressionismen, som utövades av en liten klick konstnärer, vilka betraktades som
mycket suspekta av de officiellt erkända kretsarna. Språnget var för
stort från den anekdotiska halvrealism, som ännu med kärlek omfattades
av den stora publiken i hemlandet, till impressionismens skissartade,
färggnistrande måleri, där verkligheten reducerats till en skimrande
vision utan konkreta hållpunkter och där människans enda
existensberättigande var hennes förmåga att vara »vacker som fläck». Och det var
hemmapubliken de flesta konstnärer måste ta hänsyn till.
Snarare bör man överraskas av det märkliga faktum att det vid denna
tid överhuvudtaget fanns någon skandinav som, även om han inte rätt
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
