Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Impressionistiska förebud på 70-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
Olof Hermelin, {1828—1914),
På Atlanten. Olof Hermelin hade
på allvar börjat ägna sig åt måleri
först i 40-årsåldern. Hans
entusiasm för Wahlbergs måleri kom
honom att mycket snart intressera
sig för den moderna franska
konsten. Han blev friluftsmålare i
tidens stil, skicklig i hantverket och
med en förfinad känsla för den
nordiska naturen. Oftast var han
konventionell, men ibland som i
denna bild har han kopplat av den
hämmande självkritiken och med
ett kraftfullt och direkt grepp
fångat ögonblicket, så som han
lärt av de radikala
impressionis-terna, framför allt Manet.
Motivet är fångat på en resa över till
Amerika, där Hermelin skulle
vara kommissarie för en stor
konstutställning. Han har inte brytt sig
om att fundera ut en sentimental
eller putslustig emigrantnovell,
han har helt enkelt bara försökt
att kasta ner på duken intrycken
av den fuktiga atmosfären.
Människorna har inte intresserat
honom som psykologiskt
självständiga varelser. De är bara stajfage
liksom allt annat utom ljuset och
luften.
kunde fatta det banbrytande eller ens accepterade denna konststil, i alla
fall med intresse sökte analysera den.
Första gången man kunde läsa om dessa underliga målare i en
nordisk tidning var 1870. Det året hade den unge finländske
landskapsmålaren Berndt Lindholm skickat en artikel till Helsingfors Dagblad,
där han bland mycket annat även berättade om en grupp radikala
målare vilka han visserligen inte kunde godkänna men som han ändå
ansåg värda ett omnämnande: Denna skola »vill finna det sköna i naturen
genom ett omsorgsfullt studium av föremålens lokalfärg i alla de
förändringar de i naturen för ögat undergå genom luftens och ljusets olika
inverkan, dvs. valörerna. Skolan vill således se konstverkets fulländning
i koloriten, vilken ej är annat än färgharmonien i naturen.» Han
nämner »genremålaren» Manet, landskapsmålarna Jongkind och
Pis-sarro.
I mitten på 70-talet hör man åter talas om den nya riktningen,
»in-transigenterna» ellerimpressionisterna. T.o.m. konstakademins sekreterare
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
