Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Impressionistiska förebud på 70-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
Per Ekström, {1844—1935),
Vårlandskap med stad i fjärran,
1877. Privat ägo. Strindberg
bestämde sig för att fara ut på
franska landsbygden för att se
efter om impressionisterna hade
rätt, om naturen rör sig och om
den är ljusare än i Tyskland.
Han hamnade i Marly där han
träjfade Per Ekström, som en
gång varit förhoppningsfull
akademielev och fått sälja till Karl XV.
»Han som hemma var känd för sin
kraftiga, ofta glänsande, alltid
sanna färg. . . han målar nu —
som alla de andra: anemiskt,
färglöst, rödblått, som
impressionisterna».
i Stockholm nämner dem i sin årsredogörelse, dock utan sympati. 1876
kommer de första ingående analyserna av stilen. Intressantast är
Strindbergs. Han berättar i ett kåseri i Dagens Nyheter om en promenad som
han gjort med en »invigd» ciceron. De vandrade mellan
utställningslokaler och konsthandlare. På ett ställe lyfte ciceronen upp ett draperi
och den förbluffade Strindberg konfronteras med sex tavlor, »tunna,
rödblåa, eländiga, alla lika». Han får reda på att det är impressionisterna
som gjort dem, galna målare vilka bildar ett parti, som inte fått eller velat
ställa ut på salongen. Han »inpräntade namnen: Manet, Sistey, Monet».
Strindberg ger en närmare beskrivning av Sisleys landskap: »Hela duken
är något i färglöst vitt, ljust rött och ljust blått, matt, blodlöst — jag
skulle vilja ha in ordet albinos på något sätt. Det skall vara ett
sommarlandskap, men det ser ut som snö eller rimfrost låg över det hela. I tavlans
första plan går en järnvägslinje; ett tåg har passerat: Hur vet man det?
Jo man ser ångmolnet från lokomotivet i det ögonblick då det skall till
att kondensera sig i tavlans högra kant. Ett annat tåg går mitt över
tavlan, ja, går, ty det är målat så, med farten och hjulens rörelser och
skakningar och passagerarnas uttittande genom fönstren; och landskapet
målat alldeles som det synes från ett vaggonfönster när man åker genom
en skärning eller ser det skymta genom en gärdesgård. Med ett ord —
det var endast ett ögonblicks — impression; det var som en fotografi
blir, när föremålet icke suttit stilla, eller som man ser träd
fotograferade under biåsväder.»
Ciceronen förklarar att impressionisterna vill måla rörelse. Realismen
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
