Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - I det akademiska München
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
För den idealistiske och urkonservative von Rosen var visserligen Paris
ett djävulens hemvist med svåra frestelser. Han rasade över »denna
skamligt låga ståndpunkt på vilken Frankrike står i nuvarande stund
uti intellektuellt och moraliskt avseende. Överallt en förvånande
virtuositet i penselföring, ingenstädes det ringaste spår av inspiration, av espri
eller ens intelligens». Men han var knappast nådigare mot München, så
som dess konst utvecklats under decennierna före 1870. Han rapporterade
för akademien i sitt stipendiatbrev av 1869: »Vad som här i München
allra först måste falla även den minst djupgående betraktaren i ögonen,
äro de två, man skulle kunna säga ’förskansade läger’ som bildas av de
bägge, i vapen mot varandra stående partierna Idealister och Realister. . .
Huvudmannen för den klassiska riktningen är Kaulbach; ledare för den
realistiska Piloty. Striden som i bortåt två decennier förts å ömse sidor
med outtröttlig iver, fortfar visserligen ännu, men med så numeriskt
ojämna krafter, att det icke kan dröja mycket länge innan den av brist
på kämpar i den ena hären omsider helt och hållet upphör. På vilkendera
sidan segern stannar behöver jag väl icke säga; tidsandan, den förvända
moderna smaken och materiens seger över anden uti alla andra
kulturgrenar åtaga sig tillfyllest att besvara denna fråga. Redan på
världsutställningen i Paris 1867 kunde man nogsamt märka vartåt vågskålen
lutade; nu sedan förra årets utställning härstädes då Courbet, den krassaste
materialismens apostel, belönades med guldmedalj och uppmuntrades
med en bayersk orden ’kan domen anses vara avgörande fälld’.»
Piloty hade studerat i Paris hos Delaroche. Vid återkomsten till
München hade han av de skräckslagna traditionalisterna blivit kallad
»naturalisten». Själv trodde han sig vara revoltören mot all nattstånden
tysk idealism. Och hans konst karakteriserades onekligen av absolut brist
på idealistisk upphöjdhet. Hans historiemåleri blev själlöst, den s.k.
realismen var visserligen mycket påtaglig i den illusoriska skildringen av
de praktfulla stofferna, men de historiska gestalterna var opersonliga
mannekänger, karakteriserade genom falska åtbörder.
överhuvudtaget var Münchenmålarnas uppfattning om realism mycket
litet besläktad med de radikala fransmännens. Man var fullt övertygad
om att enda sättet att nå fram till naturen i dess sanning, var genom
intensivt studium av de gamla mästarna, som fanns så rikt företrädda i
Münchens världsberömda Pinakotek. Man såg verkligheten med
1500-och 1600-talsmästarnas ögon och Münchenrealismen var helt präglad av
dessa epokers djärvhet. I den mån man övergav de rika och praktfulla
stofferna för att måla fattigdomen, klädde sig denna i 1600-talskostym
och det fula var bara en maskeraddräkt. Münchenmålarna vägrade att
se sin egen tids skönhetsfel, som den radikala franska naturalismen ville
peka på. Deras »realism» var helt och hållet en historisk realism.
Men t.o.m. en så galleribetonad skola hade sin lockelse för de kolo-
Hans Heyerdahl (1837—1913},
Porträtt av målaren Christian
Skredsvig, München 1876.
Nas-jonalgalleriet, Oslo. Det var
egentligen i porträttmåleriet som de
norska Münchenmålarna på
70-talet gav sitt allra bästa. Där var
de inte hämmade av den
histori-cerande riktningens receptmåleri.
Det var praktiskt taget deras enda
möjlighet, då de ville syssla med
sin egen samtid. Deras tekniska
skicklighet var god och de hade
dessutom utomordentliga föreb ilder
att följa bland gamla mästare, men
ibland också bland de levande.
Leibl betydde inte mycket för dem
som var fångade i historiemåleriet,
men hans sällsynt fria och levande
realism återfinner man ofta i de
unga norrmännens porträtt.
Eilif Petersen (1832—1928),
Porträtt av målaren Hans
Heyerdahl, 1873.
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
