Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - I det akademiska München
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
Erik Werenskiold ( 1833—1938),
Halvakt, München 1877. Bergens
museum.
ristiskt svältfödda düsseldorfarna. Överflyttningen till München började
smått redan de sista åren av 60-talet, då några svenskar och norrmän
begav sig dit för att sondera terrängen. Det blev norrmännen som sedan,
under 70-talet, helt skulle dominera bland skandinaverna. Studieresorna
till München blev så gott som obligatoriska för de unga norska målarna.
Det värdefulla i den skolning som man fick i München, var naturligtvis
den gedigna tekniska grundval, som man skaffade sig genom intensiva
galleristudier. De självständiga och begåvade unga konstnärer, som gick
till botten med sina problem fick därmed en utomordentlig stadga. De
kopierade Holbein för att lära sig teckningen, studerade Rembrandt och
venetianarna för färgens skull. I framtiden kunde de bästa frigöra sig från
det omedelbara inflytandet av de gamle, men de hyste en djup och
anspråkslös vördnad för det ärliga och svåra hantverkets betydelse, även om
beroendet av gamla tekniska ideal kunde försvåra konstnärernas
anammande av de nya idéer som de senare skulle konfronteras med i Paris.
I slutet av 70-talet bröt de upp för att komma i kontakt med sin egen
tid i Paris, där den moderna konsten var samtidsskildrare och inte
verklighetsflyende som i München.
Det var i ljuset av de radikala franska impulserna, som de f.d.
München-målarna med kanske alltför överdriven misstro sedermera såg tillbaka på
sin tidigare tillvaro. Att en man som Erik Werenskiold, omutligt saklig
skildrare av den omedelbara verkligheten, under alla sina Münchenår
befann sig »i permanent opposition til hele kunstretningen», är ingenting
att undra över. Han demonstrerade sitt förakt för skolorna och
galleristudierna genom att nästan helt måla för sig själv, och han betonade att
det var han som var naturalist. »Hade nu icke den kult som i München
drevs med de gamle varit av det tanklösaste slag, imitationens,
självupp-givelsens; hade icke hela München såsat in sina bilder i brunt för att få
dem att se ut som falska gamla mästare, vilket var deras ideal; hade jag
icke känt mig som fiende till alltsamman — som en i förväg dömd, om
München hade rätt; hade jag icke i dessa många år levat i ständig
upp-retning, varigenom mitt agg till Münchenkonsten fortplantade sig till
dess oskyldiga orsak, de gamla mästarna; — nå, då hade jag väl kanske
tidigare lärt att hålla av dem och därmed lärt en del som länge låg utom
mitt begrepp. Jag har aldrig kopierat någon gammal mästare, (ja, ingen
nyare heller förresten). Imitationen i München hade satt skräck i mig.»
(Werenskiold enl. Rich. Bergh.)
Werenskiold var tydligen redan från begynnelsen missanpassad. Eilif
Petersen däremot var alla Münchenmästares gunstling, som väckte
uppseende för sin brådmogna begåvnings skull och hans talang passade
verkligen för Münchenskolans uppfattning, och ändå reagerade han efter
några år med kraft. Han som hade lärt så mycket, mer än någon annan
skandinav, av studierna i Pinakoteket, och som tidigt ansågs jämbördig
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
