Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - I det akademiska München - I skola i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
med de stora koryféerna, Piloty, Makart och Lenbach, stod till slut inte
ut med den andan. Han behövde andas frisk luft: »Jag har aldrig for
alvar angret paa, at jeg reiste derfra. Oprigtig talt — den faldt mig lidt
tung for brystet, al denne glans, og jeg havde for let for det — teknik,
kolorit faldt som af sig selv, og dette gjorde mig bange; jeg indsaa tidlig,
hvor hul egentlig denne glimrende og bestikkende kunst var. Et sundt
personligt syn saaes omtrent ikke. Vistnok havde man Leibl og Thoma,
men de forsvandt i mässen — ellers var alt mer eller mindre imitation.
Diez-eleverne ved Akademiet tok sine studiehoveder op i Alte Pinacothek
for at se, — den ene, om de var mørke nok, — den anden, om de havde
den rette gyldene tone.» Men Petersen ångrar en smula sina hårda ord:
»Og dok var jeg maaske for ræd — der har dog, selv i München, groet
blomster med rod, ikke bare Makartbuketter.»
För norrmännen förblev ändå München länge de unga konstnärernas
Mecka. För svenskarna fick den bayerska huvudstaden aldrig samma
dominerande betydelse. En och annan svensk förirrade sig dit, i synnerhet
mot mitten av 70-talet, då stämningen i Sverige och i synnerhet i de
högsta kretsarna kring Oscar II och hans tyskfödda drottning alltmer
svängde mot Bismarckbeundran och allmänna sympatier för Tyskland.
Det fanns konstnärer som i Münchenstilen anade den oscariska epokens
officiella dekorationsstil. Man anammade Pilotys smak för den pompösa
retorik, som var så besläktad med Oscar II :s egen tomma men
väl-svarvade vältalighet.
Som en trumpetfanfar, praktfull och smattrande, verkade Julius
Kron-bergs Jaktnymf, då den visades upp i Stockholm 1875. »Fall ned och
tillbed konstens triumfator», utropade Strindberg, glömsk av alla sociala
utilitetssynpunkter. »Det är Münchenskolans stora förtjänst att ha lärt
sina disciplar måla figurer, icke rita och färglägga dem, och att
traditionerna banat sig väg hit, visade sig redan i fjol vid akademiens tävlan,
då alla eleverna i figurmålningen brutit med sina lärares förlegade
färgteorier.» Men Paris var starkare än München i dragkampen om de unga
svenskarnas själar, de tvekade inte i valet mellan de båda
konstmetropolerna. Kronberg blev däremot den oscariska epokens kongeniale
hovmålare och dekoratör, målade i slott, teatrar och kyrkor, överallt med
samma brist på äkta allvar.
I skola i Paris
München blev skolstaden för skandinaverna. De for dit för att gå som
elever vid akademien eller hos någon erkänd mästare. Eller också
koncentrerade de sig helt på studiet av de gamla mästarna.
Paris blev i synnerhet för svenskarna frihetens stad. Elevåren var slut
och konstnärerna skulle inför naturen och i samråd med varandra ut-
398
Julius Kronberg (1850—-1921),
Jaktnymfen, 1875.
Nationalmuseum, Stockholm. 1870-talets
största sensation i det
stockholmska konstlivet stod Kronberg
för, då han vid 25 års ålder sände
hem sin Jaktnymf, som »slog ner
som en bomb». De unga var
hänförda, de såg i den en signal till
koloristisk befrielse. Många gamla
var sedligt indignerade. Vår tids
betraktare har svårt att riktigt
fatta sensationen. Den stora tavlan
verkar både dammig och tråkig.
Man bör gå till Kronbergs ateljé
på Skansen och se på hans skisser
och utkast och hans kopior efter
gamla mästare för att förstå vilken
stark koloristisk begåvning han
var, men också för att få en aning
om Münchenmåleriets suggestiva
dragning på många av 70-talets
ungdomar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
