Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Historiemåleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
Eilif Petersen (1892—1928),
Christian II underskriver Torben
Ochses dödsdom. München 1875—
76. Ett omtyckt motiv för
histo-riemålarna var härskaren, som
slits mellan de onda och de goda
krafterna i sitt väsen: Erik XIV
på von Rosens tavla och Christian
Tyrann på Eilif Petersens befinner
sig båda i exakt samma
predikament. De har en dödsdom att
signera. Den skurkaktige rådgivaren
uppmuntrar kungen medan den
själsfina kvinnan, kungens goda
genius, kämpar för att hindra
honom. Kungens ansikte speglar
kampen, det är vankelmodigt och
tvekande, ett psykiskt
önsketillstånd hos en modern
historiemålares hjälte.
Carl Bloch (1834—go), Kristian
II i fängelse. Statens museum
for kunst, Köpenhamn.
stället av de tragiska gestalterna i historien, av dem vilkas handlingar
varit ödesdigra och som fört fäderneslandet till katastrofens rand, men vilkas
personligheter aldrig upphört att förtrolla en eftervärld. Gustaf Vasas
äventyr i Dalarna hade visserligen förvandlats till folksägner, men de
hade slutat lyckligt; kungen hade fört landet till välstånd och styrka;
han passade avgjort inte som tidens hjälte. Hans olycklige, sinnessjuke
son fascinerade däremot. Kärleken till Karin Månsdotter kvalificerade
honom som mytisk gestalt. Brödrakampen och hans död i fängelse gjorde
honom tillräckligt tragisk. Aldrig har det målats så många bilder ur
Erik XIV:s sorgliga levnad som dessa år kring 1870. Av samma skäl
blev vid samma tid Christian Tyrann speciellt omhuldad av danska
historiemålare. Gustav II Adolf hade dött i segerögonblicket; därmed
förflyktigades hans chanser att gripa publiken. Han försvinner nästan
fullständigt ur historiemåleriets prominenta persongalleri efter 1865.
I stället blev Karl XII den romantiska gestalten framför andra. Dyrkan
av hans minne blev uttryck för svenskarnas överkompenserade
minder-värdeskomplex efter det föga heroiska slutet på skandinavismens
historia. Han hade förmått svenska folket till övermänskliga uppoffringar,
han hade fört det mot katastrofen men beseglat nederlaget med sin
egen död. Hans personlighet hade tvingat fram svenskarnas bästa
egenskaper. Minnet av Karl XII gav 1860- och 70-talens
skarpskytte-svenskar gynnsamma tillfällen att fundera över deras egen krigiska
förträfflighet om det skulle gå därhän. Strindberg kommenterar med lätt
ironi planerna på uppresandet av en staty över Karl XII: »Samtidigt med
representationsreformen och skarpskytteväsendet hade en viss
manlighets-och krigarkänsla uppstått hos nationen och underblåst av Beskows
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
