Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - 1870-talets folklivsmåleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
utenfor alt hvad der rører sig i verden; derför ut for at lare, og saa hjem
for at arbeide og benytte det man har lært!»
Carl Sundt Hansen hörde till de ytterst få norrmän som låg i Paris på
6o-talet. Millet var då erkänd och Jules Breton betraktades som det stora
namnet inom folklivsmåleriet. Georg Pauli ansåg sig ännu 1879
föranlåten att i ett kåseri från Paris ge vissa upplysningar om det franska
folklivsmåleriets karaktär: »Det är ett stort svalg befästat mellan den
gamla Düsseldorfskolan och våra dagars franska konstriktning. Man har
anklagat denna senare för lättsinne och ytlighet och man har gjort storliga
orätt. Mångsidig som hon är, har hon kunnat med lätt och elegant
pensel följa såväl det moderna livet, ’la dame å la mode’ i alla hennes
boudoirstämningar, som hon med kraft och allvar kunnat ge oss bilder
ur folklivet, vilka i djup poesi och natursanning stå ensamma i sitt slag.
Några titlar visa oss redan lynnesolikheten: ’Till arbetet’, ’Skördefolk’,
’Axplockerskor’, ’Såningsmän’, ’Herdar, som driva sina hjordar på bete’
äro allt bilder däri folket är fullt intresserat av sitt arbete, fullt medvetet
om dettas vikt för deras egen existens.»
Norrmännen hade emellertid fått nog av bönder under gångna
decennier. De intresserade sig i stället för den stora konsten. I München
roades man inte av lantlivet. Svenskarna undvek mestadels också de
motiven. Men i mitten av 70-talet framträdde med stor framgång två
svenskar på salongen med folklivsbilder. Det var Salmson och Hagborg,
vilka beslutat sig för att göra succé på den franska konstmarknaden och
som konstaterat det oerhörda intresse för sådana bilder som nu rådde
och som ytterligare stegrats efter Millets stora minnesutställning 1875.
Breton anammades av dessa svenskar som den idealiska förebilden. De
imiterade honom ganska närgånget. Eftersom det var på fransk publik
de ville göra intryck och intresset för det främmande och exotiska var
på retur, valde de inte bilder ur de svenska böndernas liv. Fransmännen
ville se sitt eget folk heroiserat, det hörde till den moraliska upprustningen
efter nederlagen 70—71. Svenskarna valde sålunda att måla franskt
lantfolk, Hagborg hade turen att finna ett förut inte exploaterat område,
de bretagnska fiskarnas liv. Därmed var hans succé säkrad. Dessa typer
ur franska folkets djupa led, vilka ständigt intog anslående poser och
rörde sig som antikens gudar och gudinnor, var emellertid
pariser-modeller i lantliga kläder. Men det var inte allmogedräkter som de fick
bära, det var slitna arbetskläder de var klädda i.
Figurerna målades ännu i mitten på 70-talet hemma i ateljén framför
en landskapsfond, uppförstorad efter studier som gjorts ute i Bretagne
om sommaren. I tavlorna blev det därför olika luft i landskapet och
kring figuren och gränslinjen mellan de båda atmosfärerna blev ofta
omedvetet markerad i figurens ytterkonturer.
Under 70-talets senare år gjorde realismen och friluftsmåleriet sitt
Jules Breton (1827—gg),
Axplockerskan, »La glaneuse».
Franska statens samlingar. Breton
var en Millet i banaliserad
sa-longsstöpning. Millets bönder var,
trots all idealisering, fula, tunga,
ibland groteska. Också Breton
idealiserar bönderna, men hans
män är av ädel ras, högresta och
ståtliga; hans kvinnor statuariskt
vackra i klassiska poser, helt fria
från den pittoreska nätthet eller
den fryntliga gemytlighet som
karakteriserade düsseldorfarnas
bondfolk.
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
