Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - 1870-talets folklivsmåleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
August Uotila (1854—1886),
Bretagnesk flicka. Uotila var vid
sidan av Edelfelt finsk konsts
största löfte. Han var på 70-talet
påverkad av folkliv småleriet, men
hans intresse för rent måleriska
problem var starkare än vad som
var vanligt. I några landskap från
80-talet kan man ana en vidare
utveckling mot en stil som erinrar
om Cezannes landskapskonst.
Axel Lindman (1848—1930),
Från Normandie, 187g.
Norrköpings museum. Axel Lindman var
landskapsmålare, och det är med
landskapsmålarens ögon han ser
kvinnorna som går på stranden.
De smälter in i atmosfären, går
upp i landskapet utan att pocka
på uppmärksamhet för egen del.
inträde också på detta område. Konstnärerna kunde t.o.m. välja äkta
folktyper på platsen och arbeta efter dem ute i naturen. »Lägg härtill en
utvecklad teknik, som övergivit ’den bruna såsen’ vari romantikerna
trodde sig kunna nå idealet; kraft och sanning i naturstudiet
(fransmännen måla sina interiörer inne, sina bilder från fälten och skogen
däremot ute) så finna vi framsteget i hela dess vidd och inse hur franska
konsten även på dessa områden tillvällat sig avgjord hegemoni.» (Georg
Pauli 1879.) På så sätt blev naturligtvis dessa folklivsbilder enhetligare,
en smula sannare. Men de heroiska poserna försvann i allmänhet inte.
Den naturalistiska sanningen uppnåddes aldrig och eftersträvades inte
heller. Dessa folklivsbilder var avsedda som idealiserande äreminnen över
det anonyma folket och bildade så en demokratisk motvikt mot det
idealiserande historiemåleriet, med dess kungar och stormän.
I Danmark hade under 50- och 60-talen publikens krav på lättfattliga
anekdoter i folklivsbilderna blivit ganska väl tillgodosett, även om ingen
av danskarna varit i direkt kontakt med Düsseldorf. Sedan Høyen dött
1870 och därmed hans omedelbara suggestionskraft slocknat och sedan
fredskrisen i Paris var överstånden, var det verkligen några få målare
också från Danmark som vågade bege sig till Frankrike för att lära känna
den nya konsten.
Det var kontakten med dessa pariserresenärer som blev befruktande
för de hemmavarande. Också i Danmark kände man ett starkt behov av
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
