Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Paris 1880
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
en national-separatistisk Stædighed, der vilde lukke sine Øinc for dem og
som den skræmte Struds gemme Hovedet under Vingen, vilde være
uholdbar unaturlig. Efter at Forholdet mellem ’Valørerne’, mellem
Lysholdigheden og Kraften af de enkelte Farvetoner, efter at Forholdet
mellem Farvernes blødt harmoniske Sammensmeltninger, eller stærke og
glansfulde Brydninger lange Tider er fulgt med den største
Agtpaa-givenhed af hele den franske Kunst, vilde det kun være vort Land til
ringe ære om vi fastholdt en naiv Koloreren der ikke kjendte eller tog
Hensyn til disse Ting, af hvilke Billedernes musikalisk-koloristiske
Stem-ningsvirkning i saa høj Grad afhænger.»
Det var realismen som lockade både danskar och norrmän till Paris.
Men medan norrmännen strävade mot en ny realistisk verklighetssyn,
grundad på franska lärdomar, som en motvikt mot all skönhetsdyrkan
och teknisk virtuositet i München, kände danskarna kanske mest ett
behov av rent teknisk förnyelse, även om den franska realismen också
gav dem en friskare syn på verkligheten, som de dock länge trott sig
dyrka.
För den nya generation unga svenskar som omkring 1880 för första
gången drog till Paris, var det en leda vid livet i hemlandet som kom
dem att längta bort. I Sverige, som just upplevde sitt första rusiga
gulaschskede, kunde konsten inte trivas. Och så for de unga målarna —
»bort från barbarlandet! Bort från is och snö! Bort från läseri och
asketism! Bort från alla plumpa ytterligheter! Bort från oss själva! Bort!
Ut!–––––-Det därhemma fanns inte till längre. Det hade med ett slag
kommit så långt bort. Nu levde man år efter år i solen och konsten.
Man blev kosmopolit. Bjällerklangen från det snöhöljda landet däruppe
i norr nådde icke över haven för att störa vår skönhetskult. Det var med
ett vemodigt löje på läpparna vi talade om ’landet utan motiv’, den röda
stugans land, så omöjligt att måla med sitt virrvarr av berg och backar,
av lövträn och av barrträn, av mörkgrönt och ljusgrönt, så hårt och så
kallt — bara motsättningar, ingen harmoni; ingen smältande helton,
endast osmälta lokalfärger. Ingenting ’stod bra’ i det landet. Och så all
den snön, vit snö och grå snö och svart snö. Nej, Sverige var intet land
för konsten. Konst är skönhet, är stor ädel och enhetlig stil. Konst är en
sublim sammansättning av nobla, lugna, harmoniska livsintryck. Konst
är en produkt av solen — av södern. —- Snölandet kom längre och längre
ifrån oss.» (Richard Bergh 1899.) Det var inte den krassa naturalismen
som drog svenskarna, det var inte begäret att vara med sin tid. Det var
längtan efter naturlig, mjuk, stilla harmoni. Samma ideal föresvävade nu
också flera av de äldre kamraterna vilka kommit ut redan i mitten på
70-talet och då förirrat sig in i bisarreriets labyrinter. Originalitetsjäkt
låg inte för svenskarna omkring 1880. De ville snarast vara alla till lags.
Också dem kunde Paris bjuda förebilder att efterlikna.
416
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
