Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - 1880-talets kulturdebatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
på 70-talet kom Strindberg att i en recension skriva så: »Vi tro. . . att,
mer än alla skolor och skolmästare, en grundlig undervisning i fysik
särskilt optik och meteorologi skulle vara välgörande för
landskaps-målarna. Studera icke figurmålarna anatomi; djurmålarna få ju bo på
Veterinärinstitutet. Hur skall en landskapsmålare kunna återge vegetation
utan kännedom om botanik? Huru onaturliga äro icke träden oftast
därför att artisten aldrig hört lagarna för grenarnes avtagande,
förgrening eller den högst underbara om bladdivergensen etc. Huru skall
han kunna måla en luft då han icke vet vad en luft är (därför blir den så
ofta vägg); eller ens måla, då han icke vet vad färg är? Naturvetenskapen
kan höja måleriet som konst, hantverk eller vad ni behagar, och den
måste snart nog göra det.»
Bara några år tidigare hade den radikale Carl Hill visat sin bundenhet
vid idealismens uppfattning i det avseendet: »Vetenskaper, ehuru de ej
skada, såvitt man ej blir förläst, göra ingen till konstnär. Kemi behöver
man allra minst, ty färgerna köpas nu färdiga; det är som Boklund i dag
uttryckte sig, uppfattningen som gör konstverket, det övriga kan vilken
bondlurk som helst lära sig.»
Den moderna utvecklingsläran omfattades med brinnande intresse på
alla områden, långt radikalare än dess upphovsman Darwin själv
någonsin anat. Den trygga uppfattningen om människan som den fixa
centralpunkten i tillvaron bröt definitivt samman. Människosläktets utveckling
från lägre stående stadier till högre var en skäligen obetydlig detalj i det
väldiga utvecklingsskeende som ständigt fortgick. Tanken svindlade vid
de nya perspektiv som öppnade sig, och känslan av individens oändliga
litenhet och relativa betydelselöshet i den stora utvecklingen framkallade
till en början en pessimism och en hopplöshet, en apatisk likgiltighet för
allt. Så kanske man kan förklara den melankoli som färgade 1870-talets
konst med dess ständigt återkommande kretsgång kring förgängelse och
död. 1880-talet övervann denna apati. Kanske fanns det ändå en möjlighet
att utforska de lagar, som styrde utvecklingen. Då skulle man kunna se
in i framtiden och i tid anpassa sig efter vad som skulle komma. Man
ansåg sig nu kunna konstatera att utvecklingen alltid gick mot det bättre
och man hoppades kunna accelerera denna förträffliga utvecklings
hastighet genom vissa lämpliga åtgärder. Det var dessa naivt optimistiska
förhoppningar som låg bakom det energiska och ivriga sociala
sanerings-arbete som kom att karakterisera 80-talet. Tanken på att allt gick mot
det bättre och övertygelsen att människan stod under utvecklingens lagar
och sålunda inte hade någon skuld i vad som skedde henne, gjorde att
man med inlevelse och medkänsla kunde ge sig in på skildringar av
tillvarons mörkaste sidor. Man hade råd att sätta fingret på den onda
punkten. Man visade ingen avsky för dem som råkat illa ut, men man
anklagade lidelsefullt alla de institutioner som inte följde med utveck-
418
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
