Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - 1880-talets kulturdebatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
Carl Larsson (1833—1919),
Lilla Suzanne, 1883, Göteborgs
konstmuseum. Redan 1836 hade
Hugo Salmson skrivit: »Jag har
hängt alla mina Louis
XV-kosty-mer i skåpet och vill nu ej måla
annat än vad jag ser för ögonen».
Det nya sanningskravet gör sig
gällande. Men ännu några år in
på 80-talet kunde Carl Larsson
skicka in ett historiskt genrestycke
till Salongen: »Chez le peintre du
roi». Tavlan refuserades och i
grämelsen skar konstnären sönder
den. Men i en rokokostol som fanns
på en bit som han behållit,
placerade han sin lilla förstfödda.
På så sätt blev »Lilla Suzanne»
en symbol för historiemåleriets
borttynande och det nya
verklig-hetsmåleriets uppblomstring.
lingen och som alltså inte bidrog till att förbättra världen. Man valde
nu ofta ämnen och motiv, vilka tidigare varit tabu, eftersom de inte
överensstämt med den rådande idealistiska estetikens lagkodex.
Man grubblade över skönhetens definition, men fann ingen
acceptabel. Strindberg funderar i Kvarstadsresan: »Skall man skriva så som
folk tala? Ja, man borde det, ty författeriet måste bli sannfärdigt,
skildringarna ur livet måste likna livet. Men det sköna! Ja, är det sköna inte
sant, då farväl med det sköna!... Är det sköna sant? Nej icke alltid. Vad
är då det sköna?» De konstnärer som anammade naturalismens ideer,
nöjde sig inte alltid med att lancera dem i sin konst. De ville tydligare
klargöra sina avsikter. Många norska målare blev på så sätt också
författare som i en levande, slagkraftig och mycket artistisk stil kämpade
för sina idéer. Deras vilja att bli förstådda tvingade dem till en lätt
enkelhet som väckte mycket beundran bland de professionella författarna,
vilka lärde av dem på samma sätt som de lärde sig uppskatta spontan
naturlighet av konstnärernas sätt att se sina motiv. Arne Garborg skrev
i ett brev till Jonas Lie: »Det er egentlig fælt og uforsvarligt med dette
bogmageri. Jeg gaar omkring, som om jeg havde skrevet falske vexler;
thi ikke paa langt nær alt i min bog kan jeg garantere. En hel del af det
er virkelig foregaaet; men somt er — gud trøste mig saa sandt — tænkt,
komponert, ’digtet’ — i alfald til en vis grad. Nei, vi kommer til at gjøre
som malerne: ydmygt og gudhengivent fortælle ett stykke natur. Ikke
digte længer. Det gaar ikke; det har ingen intresse. Men sætte os foran
naturen og tegne den saa godt vi kan. Ikke drage fra og ikke lægge til.
Ingen tendens, inge ’tanker’, — det er tanke nog i livet selv.»
Sanningen blev den radikala konstens riktrote. Endast det
erfarenhetsmässigt verifierade, det absolut bevisbara accepterade man som
sanning. All grumlig idealism hatade man. Sanningen omgärdade man
med Brands fanatiska skräck för all halvhet. Religiöst och moraliskt
hyckleri var de mest avskydda av mänskliga reaktioner.
Alla auktoriteter fick underkasta sig en kritisk granskning. De vägdes
på sanningsfanatismens våg, och befanns de för lätta, kastades de bort
utan saknad. Utan minsta pietetskänsla rycktes allt onyttigt upp med
rötterna som ogräs. Med överlägset leende läste man Carl David af
Wirséns nätta versrader: »Bevara ren din barndoms ljuva tro — förutan
den finns ej på jorden ro.» Man ville inte ha ro på sanningens bekostnad.
Man ville vända upp och ner på tillvaron, riva och rasera för att finna
sanningen i stället. Mot Wirséns idealism står Strindbergs
nyttosyn-punkter: »Här rivs för att få luft och ljus — är kanske inte det tillräckligt?»
Men de svenska konstnärerna hade ingen speciell lust att hänsynslöst
riva ner. De valde inte extrema konstriktningar som ideal. De gick med
osviklig säkerhet till den förebild som visserligen predikade
modernismens lag, men smakfullt sockrad med salongskoryfeernas evangelium.
419
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
