Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Friluftsmåleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
Programmässigt betonade man, att alla motiv var lika »värdiga» en
målares pensel. En »hestelort» lika väl som en ros, deklarerade Fritz
Thaulow, men han betonade att det kom an på om konstnären »känt
något» inför motivet. Ämnet, den litterära tillspetsningen av det
konstnärliga motivet, förlorade för de flesta sin betydelse. Historiemåleriet
bannlystes: »En brosten i Lakkegate, godt malt, er intressantere end
Napoleon på St Helena, dårligt gjort», återigen enligt Thaulow.
Ett måleri som var så klavbundet av sanningsfanatism måste helt
acceptera friluftsmåleriet: »Naar en Kunstncr sætter sig likeoverfor et
stykke natur og gjør dette stykke efter saa godt som det er ham mulig,
saa faar han et bedre kunstverk frem end om han maler ud af hodct
alskens store ’prospekter’ med eller uten en liten studie efter naturen.
Selvfølgelig forutsat at han sitter likeoverfor noget i naturen, som han
holder av, som har grebet ham. . .», förklarade Werenskiold. Redan under
70-talet hade ju alla de unga övergått till att helt måla sina tavlor
färdiga inför motivet. Men själva greppet på motivet förändrades. Då
målade man ännu landskapet som utsikt, hur litet utsnitt man än valde
att återge. Man upprätthöll en viss distans mellan sig själv och motivet.
De partier som låg närmast konstnären kom aldrig med på tavlan.
80-talets landskapsmålare ville ge ett intryck av att de stod i själva
motivet. Så mycket som möjligt av partierna närmast konstnären drogs in
i bildens förgrund. Det finns målningar från den tiden där t.o.m.
konstnärens ben fått följa med. Som en följd av detta närsynta seende kom
horisonten att ligga högt. Inför 70-talets landskapsbilder där horisonten
är låg har man intrycket att landskapets horisontalplan är parallellt med
det verkliga horisontalplanet. Inför 80-talets målningar har man en
känsla av att bildens horisontalplan lutar ner mot betraktaren. Detta
sätt att måla överensstämmer med det naturliga seendet och förstärker
intrycket av att betraktaren befinner sig mitt i motivet. Gränserna mellan
bild och verklighet är på väg att plånas ut.
Att impulser från japansk konst varit avgörande för detta nya sätt att
måla verkligheten är naturligt. De svenska konstnärerna var fyllda av
hänförelse inför den österländska konsten. Carl Larsson bekände i ett
brev till kalendern Svea: »Såsom artist är Japan mitt fosterland.
Japanerna äro f.n. jordens enda verkliga artister. Hos oss européer är konsten
något uppskruvat, ansträngt och snobbigt; — hos dem är konstsinnet
allmänt och ger en smakfull snitt åt vad de göra, även det obetydligaste.
De äro i vår tid vad grekerna voro på sin. Men japanernas konst, ehuru
den förefaller oss bizarr, har vida större villkor på ständig fortvaro,
emedan den icke, såsom grekernas endast söker skönheten, utan även
låter den s.k. fulheten (dvs. väsens och tings yttre karaktär) ‘leka med‘.»
Och som ytterligare stöd i sin nya syn på verkligheten hade
konstnärerna kamerabilden.
Karl Nordström (1833—1923),
Trädgård smotiv, Grez, 1882.
Göteborgs konstmuseum. Det var
bilder av denna typ som förskaffade
Nordström dåligt rykte i
Stockholm. Man kritiserade hans sätt
att se, misstänkte att han hade fel
på ögonen, eftersom han målade
skuggorna klarblå. Endast Georg
Nordensvan, generationens egen
kritiker, tog honom i försvar och
undrade om det inte kunde tänkas
att publiken hade fel och
Nordström rätt.
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
