Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Friluftsmåleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
Carl Skånberg (1850—83),
Canale Gr ande i Venedig, 1882.
Nationalmuseum, Stockholm. Carl
Skånberg var en av sin tids finaste
landskapsmålare. På 70-talet hade
han arbetat i en kraftfull stil med
starka ljusmotsättningar. Senare
lärde han känna impressionismen.
Hans färg blev lätt, belysningen i
hans tavlor ljus och jämn, tekniken
luftig. Men han löste inte upp
verkligheten. Arkitekturen i denna
bild har fortfarande sin fasta
konstruktion.
Gråmåleriet blev åter populärt i början av 80-talet, delvis tack vare
Bastien Lepages föredöme. Gråvädersstämningarna var fortfarande
moderna i konst och litteratur. Men de utnyttjades knappast längre i
symboliskt syfte, de var inte längre uttryck för svårmod och pessimism. Nu
var konstnärerna som J. P. Jacobsens hjälte, »som stod upp och sjöng i
regnvädret». Men gråvädersbilderna är inte längre melankoliska, de är
ofta lätta, t. o. m. lekfulla. Man fängslades av ljusets lek i grå regndagrar,
man upptäckte att ljuset och färgerna lever i detta grå på ett fascinerande
sätt och man roades av paraplyernas estetiska effektivitet. Konstnärerna
var inte besatta av mjältsjuka, de gick glatt på jakt efter skönheten i
fult väder.
Intrycken från Bastien Lepage, japanerna och fotografierna bidrog till
att helt förändra de svenska målarnas arbetssätt. De målade inte stort
och brett och kraftfullt längre. De arbetade ofta i små format, med
tunna hårpenslar. De penslade med outsäglig kärlek ut vissa detaljer i
förgrunden, medan de lät stora ytor ligga tomma som artistisk kontrast.
Akvarellen blev populär, den inbjöd just till dylik teknik. Även om
norrmännen inte gick till samma förfinade subtiliteter som vissa svenskar,
lade också de stor vikt vid detaljutformningen. Danskarna däremot visade
aldrig riktig entusiasm för Bastien Lepage och gråmåleriet. De målade
hellre stora tavlor i bred teknik och ljusa färger. Svenskarnas bilder var
avsedda att betraktas på nära håll, danskarnas måste ses på avstånd.
Men gemensamt för alla riktningar i början på 80-talet var det
absoluta kravet på autenticitet. Bilderna måste vara målade utomhus inför
motivet. Detta hade som följd att konstnärerna gärna samlades ute på
landet i stora kolonier, där de tillsammans exploaterade landskapet.
Anshelm Schultzberg (1862—•
1945), Höstdag vid Loingfloden,
1889. Privat ägo. Som en
reaktion mot de unga parisarnas
raffinemang på 80-talet utbildade
några av de hemmavarande
akademieleverna ett måleri, som verkade
mera nationellt. De ville framhäva
det trasiga och risiga i den svenska
naturen med fotografisk skärpa i
varje detalj. Schultzberg hörde till
dessa unga akademielever och han
behöll detta maner även sedan han
kommit ner till Frankrike och Grez
för att fortsätta studierna. Ganska
snart upptäckte han emellertid att
detta sätt att måla som passat så
bra i Sverige inte alls var lämpligt
för franska motiv.
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
