Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Det naturalistiska tendensmåleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
Hans Ander sen Brendekilde (1837
—1942), Udslidt, 1890, Odense
museum. Brendekilde hörde till
L. A. Rings närmaste vänkrets
och de båda konstnärerna stödde
varandra i strävan att skapa ett
socialt danskt måleri på 80-talet.
Brendekilde är mera tendentiös än
Ring; han saknar dennes
artistiska behärskning. Hans bilder
från 80-talet och 90-talet visar
emellertid i dramatiskt
effektsökande form det sociala måleriet
dess ytterlighetsform. Själva
bildidén i »Udslidt» är säkerligen
hämtad från Bastien Lepages
»Les Foins» (sid. 420).
Christian Krohg (1832—1923),
Kampen for Tilværelsen.
Nationalmuseum, Stockholm. Kampen
för tillvaron var för Krohg
människans centrala problem, som
fått sin tendentiösa tillspetsning i
konstnärens bilder med det namnet.
Den verkliga sanningen blundade man för. Man vägrade gå till botten
med det onda. Men den expansiva industrialismen fick snart
allvarliga konsekvenser, vilka bl.a. tvingade ansvarsmedvetna medborgare att
på ett annat sätt än tidigare engagera sig i det som skedde, att ta avstånd
från all behaglig verklighetsflykt och se sanningen i ögonen. Det sociala
samvetet vaknade också hos författare och konstnärer. »Skall poesien för
oss hava något värde, måste den vara medverkande i odlingsarbetet.
Den ej det är, är icke poesi, måtte den i ej så vackra ord upprepa gamla
tankar och än så naivt tala om egen idealism och höghet, och än så väl
lämpa sig till sällskapsdam under vilans stunder. Bristande mod och
duglighet att upptaga livets kamp låter väl förena sig rned veka känslor
och ‘ljuv mystik’, men vi vilja icke tillägga den några stolta namn»,
utropar 1882 en herre som kallar sig A. Haraldson i Ur dagens krönika.
Tiden målade sin egen bild och den krävde brutal uppriktighet,
hänsynslös sanningslidelse. »Ja, sandt er det, den vil have det, skjærende
sandt, ubehageligt sandt. Og har den saa faat det sandt, saa alle de
udbrugte Tiders Levninger, alt det middelmaadige og toskede og vonde
er kommet rigtigt klart frem, saa hviler den ikke for det, men saa
ud-kaster den i Forhold til dette et nyt Billede af sig selv — et
Fremtids-billede, saa tar den sig endnu en gang voldsomt sammen og stræver efter
at komme til at ligne det.» (Chr. Krohg 1886.) Sanningen var det
väsentliga, men det var inte alla naturalister som nöjde sig med att
konstatera livets elände. Man ville också utgrunda roten och upphovet till
det sorgliga tillståndet. Man ville utsätta samhället för en kritisk analys,
28
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
