Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Det naturalistiska tendensmåleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
Peter Severin Krøyer (1831—
1909), Italienske
Landsbyhatte-mager. Hirschprungs museum,
Köpenhamn. Den unge Krøyer
bländade sin samtid, då han
framträdde omkring 1880, på
samma sätt som Jorn bländade
svenskarna några år senare. Båda
var virtuoser, med naturlig böjelse
för den spontana impressionismen.
Framgången gjorde dem emellertid
till mondäna artister, som
briljerade med sin eleganta teknik.
Den målning som gjorde Krøyer
berömd var Hattmakarna, som
emellertid inte så mycket bländade
som chockerade: »Fagligt set var
Billedet uomtvisteligt udført med
en Dygtighed, som vi var blevet
uvant med a t se herhjemme. I
målerisk Kraft og Dybde overgik
det alle sine Omgivelser: Et
Raab mod Misbrug af Børn, en
Haan mod det danske Publikums
Fordring om ’smukke’ Målerier,
en grov Realisme, som maatte
stikke det paene danske Akademi i
Øjnene! Var denne Krøyer ikke
en Revolutionaer, en Oprøren mod
god Smag — (denne Draabe paa
Naesen! ) — mod Traditionen i
dansk Malerkunst?»
(Målarinnan Elise Konstantin-Hansen).
man ville göra uppror och riva ner det ruttna gamla, sanera i samhällets
träsk. Konsten skulle ta aktiv del i kampen för en bättre värld.
Sökandet efter skönhet var främmande för dessa konstnärer, de
föraktade t.o.m. sökandet efter skönhet i det skenbart fula. De ville måla det
fula, men för att påpeka att det var fult och måste bort. Av de reaktionära
»idealisterna» beskylldes dessa författare och konstnärer för depraverad
pessimism, djupt rotad i livets drägg. I själva verket måste de ha varit
ganska optimistiska, som trodde att de med sin konst skulle kunna
reformera samhället. Men de »idealister» som i ögonblick av dyster
klarsyn anade att de radikala kunde ha rätt, hängav sig åt djupaste
pessimism. Den f.d. livsberusade skönhetsälskaren, aristokraten Carl
Snoilsky såg på 80-talet sina gamla ideal krossade: »Skönheten
förekommer mig mången gång att framstå som ett hån mot allt det verkliga
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
