Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Det naturalistiska tendensmåleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
Christian Krohg (1832—1923),
Albertine i polisläkarens väntrum,
1883. Nasjonalgalleriet, Oslo.
Albertine var hjältinnan i Krohgs
berömda roman Albertine, som
väckte skandal och blev förbjuden.
Hans målning av Albertine i
polisläkarens väntrum blev också
förbjuden att ställas ut, därför att
den var för naturalistisk, utan
minsta försonande idealism. Men
den litterära bohem-naturalismens
ledare, Hans Jaeger, kritiserade
den hårt, därför att den inte var
målad i väntrummet, den var
arrangerad. Jaeger tvivlade t.o.m.
på att Krohg någonsin besökte en
sådan lokal.
uppgift var inte att rota i slikt. Men Krohg nådde sitt mål. Den offentliga
prostitutionen avskaffades.
Krohgs ambition att reformera samhället tvingade honom till en
uppfattning om konsten som var rent antiestetisk. Han närmade sig
Strindbergs uppfattning att konsten måste vara nyttig annars saknade
den existensberättigande. Men för att göra nytta måste den vara så
lättförståelig som möjligt; de breda massorna måste fatta vad konstnären
vill säga. Han spejar efter tecken till »den nye Æra, som skal komme,
og som skal gjøre den bildende Kunst til andet end Væggepryd i rige
Hjem og Gallerier. . . For hvis ikke, saa har Strindberg Ret. Saa er
Kunsten ubrugelig for Demokratiet, og det eneste som holder den oppe,
er at vi endnu lever under de gammeldags Former, hvor enkelte
frem-deles har Anledning til at anvende Folkets Penge til Luxusgjenstande.
— Men skal vi da lave Publikumsbilleder, skal vi male for den store
Hob?
-Ja!
Du skal male slig at du griber, rører, forarger eller glæder den store
Hob netop ved det samme som har gældet, rørt, forarget eller grebet dig selv, for
det er vel derför, du har malt dit Billede, vil jeg haabe. . . Din Pligt er
at ta det gjenstridige Publikum i Kraven og faa det til at stanse og se paa,
hvad du har at vise det.»
En så radikalt antiestetisk uppfattning omfattades inte ens av många
norrmän. Den skulle ju i realiteten betyda konstens död. Thaulow
stegrade sig inför Krohgs påståenden. Han ansåg att konsten till hela
sitt väsen var aristokratisk, en njutning för ett exklusivt fåtal. Den
Münchentrogne Heyerdahl använde varje tillfälle till att tala om för
folk att konst är en lyxartikel. Danskarna rasade, sedan Krohg publi-
Hans Heyerdahl (1833—1913),
Svart-Anna, 1883.
Nasjonalgalleriet, Oslo. Heyerdahl blev
Münchenidealen trogen. Han
dyrkade skönheten och lyxen, saknade
intresse för djupsinnigt innehåll
och avskydde moraliserande
tendensinnehåll. Svart-Anna skulle
aldrig Krohg ha velat måla. Men
Heyerdahl känner ingen social
indignation. Han gläder sig åt den
vackra, pittoreskt syndiga, unga
kvinnan. Svart-Anna kan ses
som en skönhetsälskares
opposition mot »Albertine »-bilderna,
som målades samma dr. Samma
år som Strindberg skrev: »Ge oss
glädjen tillbaka. Ge oss
kompromissens lilla muntra sate och
skicka hem Dovregubbarna.»
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
