Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Det naturalistiska tendensmåleriet - 1880-talet och impressionismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
Nils Kreuger (1838—1930),
Kängor, 1882. Nils Kreuger
hade ett lika fint sinne för
artistiska effekter som sina jämnåriga,
men hans sociala samvete var
ömtåligare. Det tog sig uttryck t.o.m.
i en bild som detta porträtt av
två väl använda arbetspjäxor.
cerat sin upsats om »Det ene fornødne i Kunsten» i en dansk
konsttidskrift.
I Sverige hade de sociala protestbilderna varit tunnsådda. Svenskarna
måste ta hänsyn till sina borgerliga gynnare. De hade inte som
norrmännen bränt sina skepp bakom sig vid opponentrevolten. Det svenska
måleriet är utsökt och förfinat, artistiskt högtstående, men det undandrar
sig omsorgsfullt alla de problem som skulle kunna vara stötande. Chr.
Krohg fnyser åt svenskarna i en recension av den stora nordiska
utställningen 1887 i Kristiania: »Af de svenske er heller ikke stort at vente.
Deres Arbejde og Stræv synes at gaa ud paa at skjule sit Arbejde og
Stræv for at Kunstværket kan komme til at se saa legende let og elegant
ud som mulig, og dette opnaar de ogsaa i Almindelighed, men heller
ikke mere.» I den mån man kan konstatera ett direkt ställningstagande,
då det gällde konstens insats i den sociala kampen är nog Carl Larssons
förut citerade ord betecknande: »jag är svensk och — rys! — socialist.
Jag vill gagna och glädja men inte en utan alla.»
1880-talet och impressionismen
Skandinaverna hade med några få undantag aldrig vågat mobilisera
upp någon entusiasm för impressionismen. På 70-talet saknade de
förutsättningar att uppskatta det nya upplösta ljusmåleriet. Men ännu på
80-talet levde de ganska isolerade från andra än landsmännen, deras
intresse pendlade mellan salongen och hemlandet. De som verkligen var
intresserade av de radikala riktningarna nöjde sig med att studera på
utställningarna, men gjorde aldrig personlig bekantskap med
impressio-nisterna. »Jeg angrer paa, at jeg ikke søgte nærmere förbindelse med
dem og senere med van Gogh, hvis bror jeg kjendte», förklarar
Weren-skiold senare. Werenskiold har också 1882 gett en utmärkt och ingående
förklaring av impressionismens principer i en uppsats som han börjar
med denna beskrivning: »Inden den franske malerkunst findes en liten
gruppe, de saa kaldte impressionister, som har sin egen utstilling hver
vaar. Der gaar folk, kanske mest av nysgjerrighed — for at se noget rigtig
rav-ruskende galt; og visst er det at man støter paa saa latterlig ting at
man maa tro at enten en selv eller maleren har delirium.
Jeg har set to saadanne utstillinger, en ifjor og en iaar. Sidste gang
hadde der imidlertid været utstillingsjury, saa de værste, men paa en vis
de morsomste saker var fjernet. Men ifjor kunde man se de grinagtigste
produkter; landskaber med rødt græs og grøn luft, blaa trær og gult
vand, eller bare blaat, av det infameste, iltreste pariserblaat, saa det gik
rent rundt for en, naar man stirret en stund paa det. Det var billeder
som kunde være gjort av farveblinde. Andre ekcellerte i kompositionen.
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
