Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Konstnärsrevolutionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
kamrater på Gussows skola i Berlin: »De unge Malere var — naturligtvis
— ivrige nihilistcr, socialister, ateister, naturalister, materialister og
egoister. De docerede i munden paa hinanden de for samfundsordenen
og næstens fred mest faretruende synsmaader; de hyldede
Pariskommunens politik. . .» Och Carl Larsson skrev 1882 i ett brev: »Tro icke
att jag är en håglös slav, fast jag bär brokig kostym i glada färger och
skrattande mask. — Om Ni kände mitt liv och min tappra strid för
tillvaron, skulle ni veta, att jag ej stannar på den punkt jag står. Men
icke är mitt mål, att som Ni föreslår, måla dyra tavlor i ett stort land.
Nej, jag har två egenskaper: jag är svensk och — rys! — socialist. Jag
vill gagna och glädja men inte en utan alla.»
Det rådde upprorsstämning bland de unga skandinaviska målarna ute
i Europa. De var missnöjda med akademier och konstföreningar, vilka
aldrig köpte annat än smörja och vilkas medalj- och stipendieutdelningar
var orättvisa, partiska och under all kritik. I alla de nordiska länderna
stod konstnärsrevolutionerna för dörren. I Danmark började det. Där
hade en krets konstnärer, vilka studerat vid akademien, velat fortsätta på
sin utbildning och därför slagit sig samman för att teckna efter modell.
De sökte anslag av staten 1879: akademien tillstyrkte och regeringen
beviljade det 1880—81. Ännu så länge var sålunda denna Kunstnernes
Model-Skole snarast en sanktionerad utvidgning av akademien. Men på
akademien gick en del elever som var missnöjda med undervisningen;
de bröt sig ut ur akademien och vände sig till Lauritz Tuxen på
Model-skolen och bad honom bli deras lärare. Allt flera elever strömmade dit;
man arbetade inte längre bara på kvällarna utan också på dagarna.
Man planerade att med statens stöd utvidga verksamheten, så att
Model-skolen skulle bli en modern akademi, där undervisningen bedrevs efter
radikala metoder: man skulle bl.a. studera efter modell utomhus om
sommaren. I ansökningen om utvidgade anslag betonade man bl.a. att
de unga konstnärerna här kunde bli vägledda av de lärare som de själva
valde. Lärarna förbehöll sig inte något som helst undervisningsarvode.
Paradoxalt nog beviljades anslaget på rekordtid. Den radikala regeringen
stod i opposition mot statens egen konstskola; akademien hann aldrig ens
få möjlighet att till- eller avstyrka. Under flera decennier skulle det danska
konstlivet stimuleras av denna tvekamp mellan de båda akademierna:
den kungliga och den fria, som snart fick namnet Statens Studieskoler.
Det var onekligen Studieskolorna som befordrade utvecklingen. Där
infördes det allvarliga och solida arbete som lärarna (L. Tuxen, P. S.
Krøyer, Kristian Zahrtmann m.fl.) själva fått lära sig och där var
man fri från den gamla tyngande traditionens otidsenliga krav.
I Danmark fick oppositionen sålunda stöd från minst väntat håll, från
staten själv. Därför blev kampen aldrig så hätsk och intensiv som i
Sverige och i synnerhet i Norge.
446
Georg von Rosen (1843—1923),
Självporträtt, 1877. Uffizierna,
Florens. Von Rosen hade varit
professor flera år då han vid 40
års ålder blev direktör för
Konstakademien. Hans personlighet var
visserligen karaktärsfast, men dess
inriktning var så reaktionär och
så antifransk att hans styrelse
blev ödesdiger för hela
Konstakademien. Han blev den hatade
symbolen för allt det som
opponenterna kämpade emot. Det var
först med hans tillträdande till
direktörsplatsen som akademien
blev den reaktionens härd som
opponenterna bekämpade. Både
Boklund och hans sekreterare
Scholander hade varit förstående
och omtyckta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>