Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Konstnärsrevolutionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nor diskt friluftsmåleri
I Norge fanns på den tiden ingen konstakademi. Konstlivet
koncentrerades i stället till Christiania Kunstforening, som grundats redan 1836
»for ved private Kræfters Förening at virke til at vække Kunstsands».
Men dessa privata krafter var i allmänhet förmögna dilettanter vilkas
smak ofta var påfallande reaktionär, ämbetsmän, vilka ansåg det höra
till vanlig bildning att intressera sig för konst men däremot betraktade
konstnärerna som skäligen misstänkta ur social synpunkt. Det var denna
brist på aktning för konstnärernas personlighet, som under större delen
av århundradet skrämde dem bort ur landet. Kritiken och publiken stod
trofast vid dilettanternas sida. Ursprungligen inköptes mest tyska verk för
utlottning; så småningom kunde man sträcka sig så långt att man gynnade
norska konstnärer, men de skulle i så fall ha fått sin utbildning i Tyskland.
Så länge de unga konstnärerna var trogna Tyskland höll sig deras
missnöje med hemlandets konstförhållanden inom rimliga gränser. Man
knorrade över det dilettantiska valet av vinster, men knappast över
principerna. Annorlunda blev det då norrmännen orienterade sig mot
Paris. Kunstforeningen gjorde visserligen inte öppen front mot allt franskt,
men spänningen mellan »konstvårdare» och konstnärer blev allt starkare.
Så hände det både 1878 och 80 att Kunstforeningen refuserade verk av
unga franskutbildade målare, medan man samtidigt köpte in usla
amatöralster av tysk karaktär. Det var droppen som kom bägaren att rinna
över. Redan 1876 hade Kunstforeningen efter ett angrepp från målaren
Otto Sinding förklarat sig vara en intern och strängt privat institution.
I styrelsen satt endast ämbetsmän, ingen konstnär. Just då var
konjunkturerna goda och Kunstforeningen hade lysande ekonomiska förhållanden.
Men det kom inte de verkliga konstnärerna till godo. 1880 refuserades
en målning av Gustaf Wentzel, en ung konstnär som av kamraterna
betraktades som ett stort löfte. Nu krävde konstnärerna insyn i
Kunstfor-eningens angelägenheter. Ordföranden svarade att »inkjøbene kunde vel
have mangler; men dette var ofte betinget af noget som udenforstående
ikke kunde ha rede på. En misforståelse var for øvrigt tilstede, når
kunst-nerne gjorde fordring på, at deres billeder skulde bedømmes af kunstnere;
thi föreningen var privat, og kun medlemmer havde her at råde — ikke
fik kunstnerne komme her og stille sine krav!» Det var då Erik
Weren-skiold samlade de hemmavarande konstnärerna till uppror. Själv skrev
han harmsna artiklar i Morgenbladet. Han talade om den bitterhet som
rådde i konstnärslägret: »Det er den samme bitterhed, som gjør at de
som bor hjemme, bare sukker efter at komme ud, og de som er ude,
beder gud fri dem for nogensinde at bli nødt til at bo herhjemme, og i
denne bitterhed kan publikum tillige søge svaret på sit stadige spørgsmål:
hvorfor vore kunstnere ikke bor herhjemme og udstiller så lidet her.»
Och litet senare föreslog han direkt att en jury, bestående av 3 målare
och 3 skulptörer skulle tillsättas för att avgöra inköpen av konstverken
447
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
