Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Mandomens mogna insats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt sekelskifte
Då Niels Skovgaard 1898 utfört
sin minnessten över Magnus den
godes seger vidLyrskov Hede
framhöll den samtida kritiken särskilt,
att hans studium av grekiska
reliefer och gavelgrupper varit honom
till hjälp.
Gerhard Munthes figurala
fantasivärld är besläktad med Niels
Skov-gaards. Men han är kantigare och
brutalare både i sin fantasi och i
sinform. Han utgår inte från den
danska klassicismen utan från den
norska folkkonsten. — Guldhår,
gobeläng 1903, Röhsska
konst-slöjdsmuseet, Göteborg.
tidigast för Fritz von Uhdes bibliska naturalism, så för senromantikerna
Böcklin, Frantz von Lenbach och Hans von Marées, snart också för de
tyska nyidealisterna, främst Klinger och Stuck, vilkas stora figurkonst i
korthet kan sägas utgöra en förening av fransk 60-talssyntetism och tysk,
ofta av tunga och tankemättade symboler genomdränkt men stundom
också lyriskt förfinad romantik — samt för engelsk prerafaelism, främst
företrädd av Burne-Jones, som efter sin succé på världsutställningen 1889
ägnades allt större uppmärksamhet. Slutligen konstaterar man ett förnyat
italiaintresse, starkast hos danskarna, som i detta avseende hade gamla
traditioner att bygga på, men tidigt märkbart också hos svenskar som
Pauli, Carl Larsson och Richard Bergh.
Dessa bestämda intryck från främmande konst gjorde emellertid
ingalunda nordborna till imitatörer. Niels Skovgaard har berättat, hur han
under ett besök i England 1881, då han en söndag gick direkt från
gudstjänsten i hittebarnshospitalets kyrka till National Gallery, kom att stanna
inför en målning av Fra Giovanni da Fiesole, som han sedan aldrig
glömde; så mjukt och naturligt gick alltså bröderna Skovgaards stilistiska
nyorientering fram ur deras grundtvigianska religiositet. Det dånade och
brakade på ett annat sätt kring Karl Nordström, när han armbågade sig
ut ur impressionismen. Den 14 juli 1892 skrev han från Skansen: »Gud
vad jag är led åt den här förb. naturen när den är så jålmigt ful och
ledsam som i dag. Jag skulle helst vilja hädanefter måla någonting som vore
varken människor eller djur eller landskap eller marin eller stilleben utan
bara färger, strömmar av färger, vackra färger, melodier i färg. Det är ju
vansinne att göra träd kålgröna, när de borde vara blåa, gula eller röda,
men när nu tvåbenta åsnor få anfall av raseri då träden inte är gröna,
så borde man ta mig fan inte göra några trän heller utan bara ge dem
det de alls inte förstå eller ha sett eller drömt om ...» Bättre bevis än
detta temperamentsutbrott för den personliga intensiteten i Nordströms
konstnärliga kamp kan väl icke begäras, och hans måleri bekräftar vad
breven antyder. 1891 hade han i »Fåfängans» whistlerska blåmåleri
prövat en ny väg, men jämte breven visar teckningarna från Visby 1889
att han även sökte sig fram längs en annan, den syntetiska
landskaps-skildringens, och sedan han sommaren 1892 brutit upp från Stockholm och
slagit sig ned i en barskare omgivning på Västkusten behövdes bara den
omnämnda gauguinimpulsen för att han skulle förstå, att den var hans
rätta. På samma sätt utgjorde Gerhard Munthes parisresa 1892 ju endast
slutpunkten på en immanent utveckling. Till och med den kärvt
realistiska, mot det syntetiska syftande stil som till sist kom hos Edelfelt,
utlöstes, trots allt vad han sett av utländsk konst och trots kritikens
upprepade önskan »att den varmt känslige konstnären snart skall återkomma
till högre mer ideella uppgifter», först efterhand som han under 90-talets
lopp hann smälta de nya intrycken —ja delvis kanske rentav först när
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
