Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Mandomens mogna insats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
han kände, vilken uppgift nationella motiv av monumental hållning
kunde fylla i kulturkampen mot det alltmer pockande Ryssland.
Halvheten i stilinställningen och de lätt påvisbara impulserna utifrån
hindrar därför inte att den äldsta 90-talskretsens män står bredvid
varandra som individer, var och en med sin personliga art och resning.
Johan Rohde följde måhända väl schematiskt tidsutvecklingen när
han utbytte det mjuka valörspelet i sina stadsbilder mot en lineär ytstil.
Men Joakim Skovgaards senare konst går logiskt fram ur de i 80-talsfaten
givna förutsättningarna. I den väldiga »Kristus i de dödas rike» stramas
hans stil åt för ett ögonblick, men genom Viborgs domkyrka, vars väggar
han prytt med målningar, vandrar man som bläddrade man i en
bilderbok med vänliga illustrationer i milda färger: »Saaledes er jeg då gaaet
ud fra den gamle Folke- og Tidsstil og har derefter søgt mig frem til min
egen.» Brodern, Niels Skovgaard, som skenbart står Joakim nära, bryter
sig dock helt ut genom »Magnusstenen», det reliefprydda, naturligt
tre-sidiga granitblocket från 1898, om vilket Karl Madsen med rätta säger,
att det äger »en lige saa udpræget nordisk Stil og Karakter som Stenene
ved Jellinge.» Osökt för detta monument tanken till Norge — och ändå
är Gerhard Munthes bildvärld, sådan den utvecklade sig i akvareller,
vävnader, bokillustrationer och monumentalmåleri, en helt annan än
danskarnas: han hade inte ingått förbund med grekernas reliefkonst utan
med färgrikt och kantigt norskt träsnideri. Mot danskarnas och
norrmännens konst avtecknar sig åter Albert Edelfelts. »Jag lovade teckna åt dem,
men det hela föreföll mig litet humbugsaktigt», rapporterade han i
januari 1895 från Pankretsen i Berlin, och han var även i övrigt, som redan
antytts, mindre djupt förbunden med sekelskiftet än flera av kamraterna,
men desto starkare framträder som personligt val helhetstonen och den
samlade formen i den svit av verk, som mynnar i de nu förstörda vägg-
För Richard Bergh tedde sig steget
över till ett fantasimåleri med
»Vision» 1894 så betydelsefullt,
att han skrev ned en motivering,
som publicerades i »Ord och Bild».
Han ville skildra ringmuren
såsom han själv upplevde den: på en
gång sådan han såg den och sådan
han förställde sig att den en gång
varit. Han målade den i dess
ruinerade skick men placerade
likväl in den forna vindbryggan på
sin plats, han målade utsikten över
Östersjön, men lät en förgylld
medeltidsflotta segla upp vid
horisonten. Dessutom sammanfattade
han terrängformerna och
intensifierade färgspelet för att ge
framställningen en storvulnare
karaktär. Ur nordisk synvinkel är
målningen intressant även därför att
den så klart belyser relationerna
mellan Sverige och Danmark
under 90-talets förra hälft.
Richard Bergh har skildrat
förgrundens terräng i anslutning till
Gau-guins måleri, som han ju lärt
känna i Köpenhamn. Torsten Palmer
har aktualiserat Georg Paulis
påpekande, att han inspirerats till
den förgyllda flottan genom Agnes
Slott-Møllers »Fagre Snekker»,
som han likaledes sett på Den frie
Udstilling.
Samtidigt med »Vision» började
Richard Bergh arbeta med ett rent
legendmotiv, »Riddaren och
jungfrun», som fullbordades 1897,
(Thielska galleriet; detalj}.
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
