Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Mandomens mogna insats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt sekelskifte
Richard Bergh såg Visby ringmur
leva upp i sin medeltida prakt,
Karl Nordström målade samtidigt
Varbergs fäste, sådant det låg och
ruvade på sina minnen i
skymningen. Båda konstnärerna fick
efterföljare, och detta inte endast i
måleri. Hur mycket har inte deras
dukar betytt som inspirationskällor
för ett byggnadsmonument sådant
som Carl Westmans rådhus i
Stockholm — en syntetisk
arkitekturkomposition, utformad i medveten
anslutning till svenska vasaborgar.
Karl Nordström använde emellertid
inte sådana symbolistiska ejfiekter
som rekonstruerade vindbryggor och
förgyllda flottor. Han hade ett mera
omedelbart målartemperament än
Richard Bergh och drogs inte till
prerafaeliterna och de tyska
senromantikerna utan till Gauguin.
Han koncentrerade sig på att i stor
sammanfattning skildra borgens
slutna mäktiga massor, som reste
sig ur klippan. — Varbergs fäste,
skiss 1893, Prins Eugens
Wal-demarsudde, Stockholm.
Richard Bergh var måhända
främst en samvetsgrann porträttör
med fin förmåga till psykologisk
inlevelse. Ännu under 90-talet
skildrade han helst modellen i dess
egen miljö. Porträttet av hustrun
Gerda från 1893
(Nasjonalgalle-riet, Oslo), äger emellertid även
intresse, därför att konstnären i
fonden placerat den målning av
Gauguin, som han hade förvärvat
i Köpenhamn 1892.
målningarna i Helsingfors universitet. Och även svenskarna följde var
och en sin personliga linje. Christian Eriksson, skulptören i
Konstnärsförbundet efter Hasselberg, förblev länge en lekfull impressionist, men
lapphuvudena från 1900-talets början inleder det syntetiska skede, varur
Engelbrektsstoden går fram. Georg Pauli höll, trots den rörlighet, som
kom honom att snegla än åt symbolisterna, än åt Böcklin, i huvudsak fast
vid Puvis de Chavannes ända tills han 1912 efter studier hos André Lhote
gled över i sin kubiserande stilfas. Carl Larssons utgångspunkter var
likartade, men som den levande tecknare han var till sin läggning, tjusades
han redan tidigt av det som just höll på att bli jugendornamentiken och
arbetade elegant samman dess linjespel med sin högt älskade svenska
rokoko — jämte singoallaillustrationerna antyder några av förstudierna
till nationalmuseifreskerna, att en konfrontation med Toulouse-Lautrecs
konst kan ha varit betydelsefull på denna punkt. Stilen från freskerna
tillämpar han sedan i akvarellerna från Sundborn — detta hem, i vilket
den forne parisaren och stockholmspojken utvecklas till en
familjelyckans och svenskhetens predikare, i det längsta döljande sin inre oro under
en leende yta. De båda landskapsmålarna inom gruppen, Karl
Nordström och Nils Kreuger, förblev också de i stort sett trogna de ideal de
ställt sig vid 90-talets mitt, då båda sökte fånga västkustens
monumentalitet i dova färger, den ene i anslutning till Gauguin, den andre främst
till van Gogh. Kreugers konst blev emellertid snart mera ornamental än
Nordströms, vars måleri behöll sin kärvhet ända tills det under de sista
åren förnyades i anslutning till 1910-talets kolorism och kanhända
Cé-zanne. Och slutligen Richard Bergh! Samtidigt med Ernst Josephson
hade han sysslat med fiolspelarmotiv och redan 1888 tog han upp ett
475
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
