Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Mandomens mogna insats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
Redan före Richard Bergh och
Karl Nordström hade Nils
Kreu-ger tjusats av Nordhallands
väderbitna terrängformer och slagit sig
ned i Varberg. Kjell Boström har
visat, att den forne impressionisten
under 90-talets första år målade
sitt nyupptäckta landskap i en
skymningsstämd färgskala. Hans
linjer blev långa och sugande, men
hans helhetsuppfattning var ännu
övervägande målerisk. Då han
tillsamman med Karl Nordström
våren 1893 besökte Köpenhamn
för att se Den frie Udstilling,
fängslades emellertid även han av
Gauguins och van Goghs stora,
syntetiska landskapssyn. Dock kom
van Gogh att betyda mer för honom
än Gauguin. Liksom van Gogh
behöll han djupperspektivet, som
han gärna överdrev i
uttryckssteg-rande syfte, och han omsmälte van
Goghs teknik till ett personligt
maner, i vilket han sökte liva
färgplanen medelst tätt isatta svarta
fläckar och toucher. Mindre
monumental än Nordström i sin
landskapssyn blev han inom kort,
liksom Carl Larsson, påverkad av
jugendstilens linjerytm. — Vår i
Halland, 1894, Nationalmuseum,
Stockholm.
symbolistmotiv, »Flickan och döden». Under 90-talets första år prövade
han olika vägar. Dels utförde han »Vision» och »Riddaren och
jungfrun», båda prerafaelitiska legendmotiv, koncipierade i Visby sommaren
1893 omedelbart efter det att han på våren ställts inför Agnes
Slott-Møllers konst på Den frie Udstilling i Köpenhamn, men också
påminnande om tysk konst, dels odlade han ett landskapsmålen, i vilket intryck
från Gauguin och Böcklin bryts. Men framför allt var han porträttmålare
med psykologisk skärpa i analysen. I »En konstnärinna» från 1886,
»Hypnotisk seance» från 1887 och »Eva Bonnier» från 1889 befinner
han sig redan i sin lust att ge uttryck åt själsliga tillstånd nära
naturalismens gränser. Det är denna sin väg han fullföljer, när han senare
experimenterar med skymningen och dubbelbelysningen kring »Två kvinnor
vid härden», ställer »De gamla på stranden» i silhuett mot vatten och
himmel, målar kamraterna i Konstnärsförbundet med medveten an-
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
