Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Mandomens mogna insats - De stora individualisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hasselberg, Detalj av
Näckrosen, 1889, huggen av Christian
Eriksson, Göteborgs konstmuseum.
Syntetisterna bland det nordiska
90-talets skulptörer var i
allmänhet egentligen målare som Niels
Skovgaard. De ordinarie
bildhuggarna gick en annan väg: från den
Jranska salongsskulpturen till
Ro-din. Christian Eriksson nådde en
klart syntetisk stil först i
lapp-huvudena från 1900-talets första
år. — Sittande lapp, 1903.
Nordiskt sekelskifte
knytning till Rembrandts grupporträtt eller monumentaliserar Frödings
skaldehuvud.
Richard Bergh var inte endast en ambitiös konstnär, han var också
sin grupps teoretiker liksom Pauli var dess krönikör. 1891 skrev han ett
par sidor »Om målerisk njutning», där han sammanfattade sin dåvarande
inställning med orden: »Efter en tid af nödvändiga experiment och
noggrant sökande inför naturen, som den nya målarkonsten för att bli
målerisk måste genomgå, torde en tid komma, då hon vid sidan af
verklig-hetsmåleriet i en speciellt målerisk diktkonst skall kunna ge sin
inbillnings-kraft fria tyglar». Orden utgör ett sista exempel på det allvar, med vilket
de forna opponenterna orienterade sig i sekelskiftets åskådningar. Men
de vittnar också om den naturliga begränsningen i deras förmåga att
tillägna sig det nya. De hade en gång gjort sin insats — som opponenter.
De kunde inte än en gång med samma ungdomliga entusiasm ge sig hän
åt en tidsströmning. I det hela blev deras motto ett försiktigt: stiliserad
natur.
De stora individualisterna
Det var emellertid inte Joakim Skovgaards förgyllda änglar, som
väckte mest uppseende vid Den frie Udstillings första framträdande 1891.
»Tilbage staar endnu J. F. Willumsen, hvis Vifte (solfjäder) og
Raderinger ved straks at kaste det Publikum, der træder indenfor Døren paa
den fri Udstilling, en Ladning Peber i Naesen, i saa væsentlig grad har
bidragit til dens Succés», skriver Karl Madsen i Tilskueren. »De har
skubbet sig frem i Forgrunden til at være det paa Udstillingen, som
stær-kest intresserer Folk, det som gælder for det egentlig seværdige derude,
de har fremkaldt saa stride Strømme af Ord og af Blæk, som om de vare
geniale Værker af høj Rang.» Icke heller var utställandet av Gerhard
Munthes akvareller 1893 den första stora händelsen i 90-talets norska
konstliv — det var i stället den yngre Edvard Munchs
skandalutställningar i Oslo och Berlin 1892. I Finland kände Edelfelt själv spänningen
mellan sin konst och de yngres. Vid Gallén-Kallelas debut i en ny anda
1894 skrev han: »Jag kan inte riktigt förstå denna symbolism, men felet
ligger kanske hos mig.» På Konstnärsförbundets utställning i Stockholm
samma år — det svenska sekelskiftets genombrottsutställning — deltog
yngre konstnärer som Eugène Jansson tillsammans med de stora från
80-talet, på Svenska Konstnärernas Förenings utställning i
bottenvåningen i samma hus visade prins Eugen »Det gamla slottet» och »En
sista solglimt» och vid ett tillfälle noterade Richard Bergh som andra
representanter för en ny ålderskrets bl.a. Carl Wilhelmson, Gösta von
Hennigs och Gösta Sjöberg. Redan under 90-talets första år slöt sig alltså
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
